Vaknade, och hela världen var vit. Det har snöat massor inatt, och snöar fortfarande. Undrar hur Molly ska reagera när hon upptäcker det :)

Jag har med förskräckelse sett på facebook, att en tjej blir hotad till livet pga att hon valde att avliva hunden hon adopterat från Rumänien. Jag kan inte påstå att jag känner till alla fakta, men i korthet så adopterade hon en hund vars ben var skadat. Detta hade inträffat i en bilolycka tidigare. När hunden anlände till Sverige, insåg hon att hunden var i sämre skick än hon trodde, samt att den bet familjens katt. Hon valde att avliva hunden. Nu går mobben efter henne. 

Det här är en baksida av hundvärlden som inte alla känner till. Många som väljer att avliva en fd gatuhund, blir utsatta för trakkasserier och hot, av människor som vägrar se avlivning som en utväg, hur sjuk och dålig hunden än är. Hunden ska hållas vid liv till vilket pris som helst, hur horribelt det än ser ut. 

Jag blev ju själv utsatt, när jag blev tvungen avliva Ziggy. Minns ni Ziggy?  Han var enligt passet 6 år när han kom. Till en början funkade allt helt normalt, han var inte van att vara inomhus, han var inte rumsren, men han betedde sig helt normalt, med de rädslor och vanor man kan förvänta sig av en hund som bott på en bakgård och aldrig fått vara inomhus och få kärlek. 

När det gått några månader började saker hända med honom. Han kände inte igen mig upptäckte jag. Han började vara uppe på nätterna för att vandra runt i lägenheten och morra. Han betedde sig mer och mer underligt, och jag tog honom till veterinären. De hittade inget fel på några prover. Jag åkte hem igen och gav det mer tid. De andra hundarna började ignorera honom, och ville inte släppa upp honom i soffan längre. Då förstod jag att nåt var galet med honom. Jag kontaktade hundpsykolog, som sa samma sak som veterinären sagt, och som jag själv misstänkte: Det är nog i huvudet det sitter. Endera nån hjärnblödning, tumör, eller sviter av tidigare trauman. 

När det började luta åt avlivning, var det några kvinnor som blev .... rabiata. Jag skulle under INGA omständigheter få avliva honom. Till saken hör (tyckte de) att jag inte betalat hela summan för honom. Det var två kvinnor som erbjöd sig betala honom, om han fick komma till mig. De betalade en liten del, resten betalade jag själv. De tyckte härmed att de hade äganderätt i honom, och rätt att bestämma att han inte skulle avlivas. 

En av kvinnorna blev .... galen, när jag vägrade skicka hunden till henne. Jag skulle aldrig i livet sätta en sjuk, förvirrad hund, på ett plan till Stockholm där hon bor, för att han skulle flytta in hos henne. Det skulle jag aldrig utsätta Ziggy för. Han var tillräckligt förvirrad som det var. 

När det gick upp för dem att jag såg avlivning som enda utvägen för honom, ringde de runt till veterinärerna i området runt där jag bodde, för att försöka hota dem till att inte avliva. Eftersom Ziggy var min hund, så var det mitt beslut, men veterinären talade om att hon blivit hotad. 

Det var inget mot vad JAG blev, när Ziggy väl var borta. 

Jag skulle kunna skriva en hel roman om det här, men har inte tid nu. Strax dags att väcka hundarna och gå ut. På med vinterkängorna igen. Ha en riktigt bra dag :)

Gomorron