Idag är det 10 år sedan mamma levde senast. Hon blev bara 61 år gammal. Mamma höll alltid humöret uppe. 

När jag var 15 år, var hon tvungen att amputera ena handen/halva armen. Många sa: jamen det var ju tur i oturen att det var vänsterarmen. Nej, det var inte tur i oturen, då hon var vänsterhänt.  Senare blev hon tvungen amputera höger fot/halva benet. Några år senare blev hon tvungen amputera ena bröstet. Hon var fortfarande alltid glad. 

Hon bakade massor, inte bara vanliga bullar och "torrkakor" utan det var bakelser utav alla möjliga slag. Oj vad tid och energi hon la ner på bakandet. Hon hade hemtjänst, och jisses va sur hon blev på de inom hemtjänsten som inte drack kaffe eller ville ha fika. hahahahaha

En tid efter att hon amputerat foten, fick hon en eldriven rullstol. Hon var en direkt trafikfara, för hon såg sig nog inte för särskilt mycket. Det var lixom fulla spjäll när hon körde. När barnen var mindre fick de åka med, det tyckte de var superkul :)

Jo, jag minns varenda minut av den där dagen för 10 år sedan när hon dog, men jag väljer att bläddra bland de minnen jag har av henne från det hon levde. Hon älskade barnbarnen, hon kallade dem : Lilldockan. 

Pernilla sa igår: Tänk, det har gått 10 år, och känslan är precis densamma.

Ja, det är den. 

Hannah jobbar i Burträsk idag, så hon ska åka förbi och sätta en blomma på graven. Själv ska jag köpa en bukett på Coop och ställa på rumsbordet.

Nä, nu ska jag ta ut hundarna, och dra igång dagen. Ha en bra tisdag, och fyll den  med nåt värt. 

Gomorron