Klockan är nästan 14.30 och min personliga meterolog (telefonen) säger att det är 15 grader ute. Om det stämmer, vill jag verkligen INTE att det ska bli varmare än just 15 grader på hela sommaren. Ja,  nu är vi där igen .... när jag ska börja gnälla över värmen .... fniss. 

I morse, efter morgonrundan, gick jag ut och ställde upp agilitybanan på gården. Först ut var Kelly. 

Det finns nog ingen i hela världen som gissar att hon blir (minst) 10 år om 4 månader. Jisses vilken fart det är i den lilla gumman :)
Näst på tur var Cornelis. Planen med honom var att han skulle köra lite cavaletti, och möjligen något väldigt lågt hopp, för att träna upp styrkan i högerbenet. Ibland skiter sig planer. Innan vi ens var nere på gården, stressade han upp sig, och när han såg agilitybanan, varvade han upp så till den milda grad att han skrek rakt ut. Det blev till en början mission passivitet alltså. I början, betyder i det här fallet 40  minuter

Lite lätta lydnadsövningar i lugnt tempo, sen fick han springa genom tunneln. 2 gånger, sen fick jag kalla in honom och köra passivitet igen. När han lugnat sig, blev det låga hopp, men nej, det funkade inte. Då satte jag mig på marken, och så fick han promenera över mina ben, som jag särat till lagom avstånd. Det gick bättre. 

Under nästan hela tiden var två av grannbarnen ute. Det är helt nya grannar, helt nya barn, men de är definitivt vana vid hundar. Det här med att uppskatta ålder är ju skitsvårt, men gissningsvis 8-10 år. Jag träffade dem häromdagen för första gången, och de ville klappa hundarna. De följde mina instruktioner, och hade ett bra beteende, så jag känner att det är helt ok när de vill delta. Visst, de vill "köra själva" med hundarna, men där är det tvärstopp från min sida. De får titta på .... men där går gränsen ... fniss. 

Efter att ha jobbat med Cornelis, drog jag iväg på Blomsterlandet på Solbacken och köpte krukor och blommor, lecakulor och jord, för att plantera och forsla iväg till Byske och Fridas. Det blev riktigt fint

Hem, ut med hundarna på promenad, och när jag kom hem från promenaden kom de ut igen, grannbarnen 

- Ska du köra agility nu? 

- Nej, inte nu, nu har vi varit ute på promenad

- Får Vi springa banan?

- Javisst, bara ni är försiktiga, svarade jag

- Får vi flytta hindren?

- Absolut, det går jättebra.

De sprang runt här nere och skällde som hundar, kutade slalombanan, hoppade över hindren, kröp i tunneln ... tror de kommer att sova gott inatt :)

Om två veckor ska vi ha styrelsemöte i Brf, och en av punkterna är 

- inköp av studsmatta?

Någon/några av föräldrarna som har mindre barn här, har ställt frågan om studsmatta. Jag kommer att säga: Köp in en komplett agilitybana istället, så kan fler nyttja den :)

Jag har bestämt mig. 

Ni vet ju att jag under en ganska lång period betalat in 49 kr till olika fonder osv. Jo, jag måste erkänna att det senaste halvåret har det inte blivit av. MEN, nu har jag blivit världsförälder, och betalar in 100 kr per månad. Förälder till Pernilla och Hannah, kommer jag alltid att vara, men nu är jag förälder till så många fler, och det känns bra. Jag har skänkt mina 49 kronor till så himla olika fonder, googlade "fonder för välgörenhet" och sen har jag lixom betat av. Men som sagt, nu har jag bestämt mig. Jag blir mamma till många.

Mammahjärtat är så stort att det räcker till hela världen utan att ta bort något från Pernilla och Hannah. Mammahjärtat är så varmt att det kan värma de frusnaste, både små och större barn. Mammahjärtat är så starkt att det kan tackla de tuffaste perioder. Mammahjärtat är nog det största och varmaste av alla hjärtan som överhuvudtaget finns. DÄRFÖR känns det så rätt att blir världsförälder. Eller, jag kommer att kalla mig själv Världsmamma.   :)

Några av hundarna ligger ute på balkongen och flåsar skallen av sig i värmen, medans andra föredrar att ligga härinne, vid mina fötter. Eller, sanningen är den att 3 ligger ute och flåsar skallen av sig, och Cornelis ligger i en bädd vid mina fötter och sover gott. På måndag ska jag ringa och boka tid hos fysioterapeuten, och jag längtar verkligen efter att få hjälp med det här sista .... stärka högerbenet... på rätt sätt. Oj så kul det ska bli :)  På Måndag är det dessutom exakt 6 månader sedan olyckan. Jag tror att det är ett tecken. Tydligt tecken. Det kommer att bli helt bra. :)

 Det här är dagen då mamma varit död i 11 år. Vet ni, under alla de här åren, har jag så många gånger tänkt: Det här vill jag ringa och berätta för mamma/prata med mamma om.  Men .... nu är det på nåt sätt ÄNNU lättare. Jag behöver inte ringa ... Hon vet ändå. Hon vet  direkt. I samma stund som jag tänker tankarna, så vet hon. Det känns bra. Hon är min förälder. Min mamma. Mammor vet allt. Utan att det behöver uttalas. Hon är nog en världsmamma hon åxå.