18 grader. Kan det stämma att det inte är varmare? Helt plötsligt litar jag inte på min pm - personliga meterolog (telefonen)  Jag skulle gissa på 23. Minst. Slutade ju jobba mitt på dagen idag. Hem, ut med hundarna, och nu står jag här och, som sagt, ifrågasätter gradantalet. Träffade en granne nere vid lusthuset. 

 -Det blev sommarvarmt, sa jag

- Jo, så skönt med värmen, men vi gör väl bort sommaren nu, svarade hon med bister uppsyn. 

Det här har jag funderat lite på genom åren. Varför tillägga nåt negativt, istället för att hejda sig efter det positiva, och istället bara njuta. Alltså, såvida man njuter av värmen,  Typ-

- Jo, så skönt med värmen !!!!  Utropstecken, glada miner, leende från öra till öra, gosa ner sig i solstolen och bara njuta. 

Jag tror att många har svårt att njuta av nuet rent generellt faktiskt. Många har åxå tendens till att leta efter det negativa, både hos andra människor och när det gäller händelser. Kanske inte så stora negativa saker alltid, men även små negativa saker gnager på glädjen. Helt i onödan många gånger. 

Jag berättade ju häromdagen att min videosnutt från där jag var i skogen med Kelly och Molly, fick rätt mycket negativa ordalag från paragrafryttare. Ja, jag kunde nog inte bry mig mindre, jag tar inte ens åt mig. Det var dock någon som kommenterade:

- Tänk att det ska finnas glädjedödare som bara letar fel. 

Jo, letar fel gör de ... men MIN glädje kan ingen döda genom korkade uttalanden. Så skör är inte min glädje. Visst kan jag påverkas en liten stund, men då jag VET att den som uttrycker sig korkat, inte har sanningen och bilden klar för sig, så spelar det faktiskt ingen roll. Jag tar helt enkelt inte åt mig. Den glädje och ro jag kände på den skogspromenaden .... den återupplever jag varje gång jag tänker på den, och varje gång jag ser videon. 

Jag har så många gånger, åtminstone de senaste åren, fått frågan:

- Hur kan du vara så oerhört positiv jämt?

Det är lätt när man tränat på det några år. Tränat på att glädjas åt det man har, inte jämföra sig med andra, inte missunna andra, vara stolt över sig själv och det man åstadkommit/åstadkommer, även om det inte är stordåd. Det är lätt när man hindrar sig själv från att tänka negativa tankar, både om sig själv och andra/annat. När man lixom tränat in tänket att vara positiv, då rullar det bara på av sig själv :) 

Dessutom, som ett ps. kan jag berätta att jag inte ALLTID är jättepositiv. Idag har jag faktiskt varit lite stingslig. Fniss. Eller ... ja ... inte så att någon har märkt det tror jag ... Äh, jag kanske inte ens märkt det själv, det är mest när jag tänker på det såhär i efterhand som jag kan bli lite irriterad. Hahahahahaha. Därför slutar jag tänka på det nu, och fokuserar på annat. 

Har ni vägarna förbi Fridas café i Byske, idag eller i morgon. Köp helgpåsen!!!! Jag är så sjukt nöjd med innehållet, så det kan ni aldrig ana. Idag har jag ju jobbat på Wallins Kafferepet, men i morgon jobbar jag på Fridas, och då ska jag KÖPA en helgpåse med mig hem. Jag längtar redan :)

NU ska jag småfippla lite. Finns alltid nåt kul fippel att pyssla med :)

Tjing så länge

Klockan är nästan 14.30 och min personliga meterolog (telefonen) säger att det är 15 grader ute. Om det stämmer, vill jag verkligen INTE att det ska bli varmare än just 15 grader på hela sommaren. Ja,  nu är vi där igen .... när jag ska börja gnälla över värmen .... fniss. 

I morse, efter morgonrundan, gick jag ut och ställde upp agilitybanan på gården. Först ut var Kelly. 

Det finns nog ingen i hela världen som gissar att hon blir (minst) 10 år om 4 månader. Jisses vilken fart det är i den lilla gumman :)
Näst på tur var Cornelis. Planen med honom var att han skulle köra lite cavaletti, och möjligen något väldigt lågt hopp, för att träna upp styrkan i högerbenet. Ibland skiter sig planer. Innan vi ens var nere på gården, stressade han upp sig, och när han såg agilitybanan, varvade han upp så till den milda grad att han skrek rakt ut. Det blev till en början mission passivitet alltså. I början, betyder i det här fallet 40  minuter

Lite lätta lydnadsövningar i lugnt tempo, sen fick han springa genom tunneln. 2 gånger, sen fick jag kalla in honom och köra passivitet igen. När han lugnat sig, blev det låga hopp, men nej, det funkade inte. Då satte jag mig på marken, och så fick han promenera över mina ben, som jag särat till lagom avstånd. Det gick bättre. 

Under nästan hela tiden var två av grannbarnen ute. Det är helt nya grannar, helt nya barn, men de är definitivt vana vid hundar. Det här med att uppskatta ålder är ju skitsvårt, men gissningsvis 8-10 år. Jag träffade dem häromdagen för första gången, och de ville klappa hundarna. De följde mina instruktioner, och hade ett bra beteende, så jag känner att det är helt ok när de vill delta. Visst, de vill "köra själva" med hundarna, men där är det tvärstopp från min sida. De får titta på .... men där går gränsen ... fniss. 

Efter att ha jobbat med Cornelis, drog jag iväg på Blomsterlandet på Solbacken och köpte krukor och blommor, lecakulor och jord, för att plantera och forsla iväg till Byske och Fridas. Det blev riktigt fint

Hem, ut med hundarna på promenad, och när jag kom hem från promenaden kom de ut igen, grannbarnen 

- Ska du köra agility nu? 

- Nej, inte nu, nu har vi varit ute på promenad

- Får Vi springa banan?

- Javisst, bara ni är försiktiga, svarade jag

- Får vi flytta hindren?

- Absolut, det går jättebra.

De sprang runt här nere och skällde som hundar, kutade slalombanan, hoppade över hindren, kröp i tunneln ... tror de kommer att sova gott inatt :)

Om två veckor ska vi ha styrelsemöte i Brf, och en av punkterna är 

- inköp av studsmatta?

Någon/några av föräldrarna som har mindre barn här, har ställt frågan om studsmatta. Jag kommer att säga: Köp in en komplett agilitybana istället, så kan fler nyttja den :)

Jag har bestämt mig. 

Ni vet ju att jag under en ganska lång period betalat in 49 kr till olika fonder osv. Jo, jag måste erkänna att det senaste halvåret har det inte blivit av. MEN, nu har jag blivit världsförälder, och betalar in 100 kr per månad. Förälder till Pernilla och Hannah, kommer jag alltid att vara, men nu är jag förälder till så många fler, och det känns bra. Jag har skänkt mina 49 kronor till så himla olika fonder, googlade "fonder för välgörenhet" och sen har jag lixom betat av. Men som sagt, nu har jag bestämt mig. Jag blir mamma till många.

Mammahjärtat är så stort att det räcker till hela världen utan att ta bort något från Pernilla och Hannah. Mammahjärtat är så varmt att det kan värma de frusnaste, både små och större barn. Mammahjärtat är så starkt att det kan tackla de tuffaste perioder. Mammahjärtat är nog det största och varmaste av alla hjärtan som överhuvudtaget finns. DÄRFÖR känns det så rätt att blir världsförälder. Eller, jag kommer att kalla mig själv Världsmamma.   :)

Några av hundarna ligger ute på balkongen och flåsar skallen av sig i värmen, medans andra föredrar att ligga härinne, vid mina fötter. Eller, sanningen är den att 3 ligger ute och flåsar skallen av sig, och Cornelis ligger i en bädd vid mina fötter och sover gott. På måndag ska jag ringa och boka tid hos fysioterapeuten, och jag längtar verkligen efter att få hjälp med det här sista .... stärka högerbenet... på rätt sätt. Oj så kul det ska bli :)  På Måndag är det dessutom exakt 6 månader sedan olyckan. Jag tror att det är ett tecken. Tydligt tecken. Det kommer att bli helt bra. :)

 Det här är dagen då mamma varit död i 11 år. Vet ni, under alla de här åren, har jag så många gånger tänkt: Det här vill jag ringa och berätta för mamma/prata med mamma om.  Men .... nu är det på nåt sätt ÄNNU lättare. Jag behöver inte ringa ... Hon vet ändå. Hon vet  direkt. I samma stund som jag tänker tankarna, så vet hon. Det känns bra. Hon är min förälder. Min mamma. Mammor vet allt. Utan att det behöver uttalas. Hon är nog en världsmamma hon åxå.

Igår, efter morgonpromenaden, lastade jag Kelly och Molly i bilen och drog till skogs. 

Jag la in filmen, både  i min egen logg, men även i en hundgrupp. Det blev precis som jag trodde. På min egen logg,där jag bara har mina vänner, där blev det bara positiva ord. Rofyllt, härligt, var några av kommentarerna. I hundgruppssidan lät det annorlunda. 

- Varför är hundarna lösa i skogen?

- Det är koppeltvång nu. (samt en ps på lagen)

Jag fick mig helt enkelt en skopa ovett som har mina hundar lösa i skogen nu. Jag försökte svara att under de snart 7 år jag haft dem, har de aldrig stuckit iväg, och håller sig till stigen. Funkade inte. Jag är respektlös och okunnig. Punkt. Provade berätta att jag har en podenco som heter Paddy, som INTE får springa lös i skogen, för han tar upp spår och drar på jakt, så honom har jag i flexikoppel i skogen. 

Nope, hjälpte inte. Jag är fortfarande respektlös och okunnig. 

Jamen, då säger vi så. Det tar jag på mig. Jag är respektlös och okunnig. Kommer dock att släppa smårumporna och Cornelis lös i skogen även fortsättningsvis .... 

Cornelis ja, ha släppte jag på Kanotudden igår så han fick leka en stund. För ett par månader sedan kunde han inte snurra runt som han gör på filmen, då ramlade han omkull, så jo, högerbenet har blivit starkare :)

Sen bar det av till jobbet. När jag kom hem igen, blev det, i vanlig ordning, en promenad med hundarna i solen. Nu skulle jag vilja bromsa tiden. Lagom varmt, inga mygg ... helt perfekt :)

Bevisligen kan jag inte stoppa tiden, för nu måste jag hänga bort morgonrocken och väcka hundarna. Jag jobbar 9.30-15.30 idag  :)

Ha en superfin onsdag. Fyll den med värda grejer, och betänk vad du säger till andra, och varför. 

Gomorron

Igår var det problem med att komma in på bloggen, så jag kunde aldrig delge er mina djupa tankar och funderingar :)  så jag får försöka sammanfatta dem idag istället. 

Valborgskvällen blev en lugn tillställning här hos oss. Stängde dörrarna på Fridas kl 16 och åkte hemåt, tog en promenad med hundarna och kände mig rätt så slut efter det. Orkade inte laga någon 3-rätters, utan knådade ihop en pizza som jag intog framför tvn. Kring 19 började det smälla lite, Paddy brydde sig inte nämnvärt, men Cornelis kröp upp i famnen och darrade. Det funkar jättebra att hålla om honom jättehårt, då slutar han darra väldigt snabbt. Det smällde inte alltför många gånger faktiskt, och under kvällspinket var det alldeles tyst. 

Söndagen var lika solig som lördagen, och jag tog en timmes promenad på morgonen med hela gänget, sen åkte jag och jobbade några timmar. Hem, ut med hundarna som vanligt ..... sen minns jag knappt vad jag gjorde ärligt talat ... så det var nog inte så mycket :)

Ok. Nu hände det igen att jag gick och gjorde annat, har varit ute på härlig morgonpromenad med hela gänget, och nu ska jag lasta smårumporna i bilen och åka till skogen. 

Igår, måndag, var jag ledig. Passade på att byta däck på bilen. Äntligen bytt. Jag kände mig så nedra lat att jag ringde gummiverkstan och hörde om de hade nån tid igår ... nä, fullt hela veckan. Tja, då var det bara att skaka av sig latmasken och gå ut och skifta. Nu är det gjort. Skönt!

Nä, nu får jag dra på. Jag börjar jobba 11.30 Ha en fin tisdag :) 

Gomorron