Vilar med fingrarna på tangenterna en stund innan jag börjar skriva. Hur ska jag skriva för att ni ska förstå?  

Cornelis finns inte längre här. Han har somnat in. Eftersom jag visste att det här var vår sista dag tillsammans, så styrde jag upp den. Jag ville att han skulle få avsluta sitt liv med en Värd dag. 

I morse, efter morgonpromenaden, som gick i sakta mak, precis som alla promenader den senaste veckan ... snabbfikade jag lite, sen tog jag ut Cornelis på solorunda. Vi gick ner till Kanotudden. Där finns ett ypperligt badställe för hundar, och där fick han simma runt och leka en stund. Kastade en pinne som han med stor glädje hämtade

Han hittade en död torkad fisk som han smaskade i sig åxå .... jag tänkte: spelar roll. Han var glad, och torkad fisk är ju nyttigt.   Vi umgicks lite där i parken, han fick köra lite enkel parkour

Sen strövade vi hem igen, i sakta mak, längs fjärden. När vi kom hem tog jag på honom Back On Track-täcket i nät, så att han inte skulle bli kall och få ont. Han fick vila en stund, sedan gick vi ner på gården och delade en burk Bullens korv. 

  '

Det syns att han tycker att det är viktigt att han får (minst) varannan korv :)

Vi stannade ute på gården en stund i solen, sen gick vi upp igen. Nu blev det bengnagartajm!

En kort, långsam promenad med hela gänget, sedan var det dags att åka. Lastade honom i bilen för sista gången och åkte iväg till wallins, där Pernilla väntade. Hon följde med som chaufför. Tanken var att Hannah åxå skulle följa, men hon måste jobba, och det är HELT ok. Jag VET att hon var med, både i hjärta och hjärna :)  

Cornelis låg i min famn och sov hela vägen till Piteå

Vi kom fram i god tid, så vi satt i parken precis utan för veterinärstationen ett tag. 

Det här är den sista bild som togs på min älskade Cornelis. 

När vi åkte in till Piteå, berättade jag för Pernilla hur mycket jag ångrar vaknatten jag hade med min mamma. Jag satt helt tyst. Inga ljud överhuvudtaget. ÅH vad jag ångrar att hon inte fick en värd dag som avslutning. Även om hon inte var kontaktbar, kunde jag spelat musik åtminstone! Dansband, som hon älskade! Eller, jag kunde ha pratat med henne, hela tiden. 

Inne i det rum de gjort i ordning hos veterinären, pratade jag med Cornelis hela tiden. Jag hade bestämt mig för att vara stark, och inte gråta förrän han var borta. Vet ni. Jag fixade det. Jag pratade med honom hela tiden, berättade hur duktig han var, Mattes fina kille, Duktiga Corre .... DET var de ord han fick med sig på resan över regnbågsbron. Han hörde inte mina tårar, för jag bröt inte ihop förrän Petra kom in med stetoskopet, lyssnade ... tog av stetoskopet och nickade mot mig. DÅ bröt jag ihop. Då kastade sig Pernilla ner från den stol hon suttit på, tog min hand hårt, höll om mig, och grät med mig. 

Cornelis fick ett värt Liv, och fick avsluta med en Värd dag. DET är jag stolt över. Jag är så himla glad över att jag fick ge honom en Sista, Värd Dag. 

Gokväll. 

Idag är en sån där dag då käslorna är lite kluvna. Eller, kluvna är fel ord, jag känner både sann glädje och uppriktig sorg, samtidigt. Den ena känslan är inte mindre än den andra, den ena känslan tar inte den andra känslans plats. Idag är det 2192 dagar sedan jag hämtade en vettskrämd stackare på Arlanda. Det är alltså 6 år sedan Paddy kom till mig och Kelly. 

Den här dagen är det 529 dagar sedan jag mötte upp Moa i Sundsvall, och tog med mig Cornelis hem.

Alla de här dagarna, har varit fyllda. Fyllda av både glädje och sorg, ibland samtidigt, ibland har det varit mer av den ena känslan än den andra. Jag vet att jag skrivit om det förut, det här med att glädje och sorg hör lixom ihop, eller åtminstone kan samsas ganska bra. När Pappa dog 1991, 2 dagar efter fars Dag, 3 månader efter Hannahs födelse, hade vi begravning och dop med exakt en veckas mellanrum. När Mamma dog 2005, vakade jag hos henne sista natten, åkte hem under dagen, då storebror kom och bytte av mig. Den aftonen dog hon, och jag och Pernilla åkte till Göteborg på klassresa. Den dagen var jag kluven. Skulle vi åka eller inte? Jag beslutade mig för att vi skulle åka. 

Skillnaden mellan 2192 och 529 är att Paddys 2192 dagar kommer att ticka vidare, medans Cornelis 529 stannar på 529. Jag känner både glädje och sorg. Ena minuten mest glädje, nästa minut mest sorg och ledsenhet, och då rinner tårarna över. Det är helt ok tycker jag. Så måste det få vara. 

Klockan är strax efter 9, och jag ska göra den här dagen till den bästa dagen jag kan. Nu tar jag med Cornelis ner till vattnet. Det är varmt ute, solen skiner, fåglarna sjunger både för Paddy och Cornelis. 

Dag 2192, dag 529 ska bli en dag fylld med värda grejer.