Ibland. Läs, ibland. Blir jag faktiskt lite upprörd. 

Igårkväll såg jag cancergalan på tv. Grät floder i vanlig ordning när jag ser det programmet. Det är verkligen MÅNGA som drabbas av cancer. Till och med många i ens närhet. Mamma dog av cancer. Pappa dog av cancer. Morbror Signar dog av cancer. Morbror Erland dog av cancer....   det är så många som fått, och gått bort, i den sjukdomen. Min egen älskade dotter Pernilla fick diagnosen cancer, men har, tack GODE GUD, klarat sig med livet i behåll. Jag har många vänner som fått diagnosen cancer, men klarat sig, tack och lov !!!! med livet i behåll. 

VAd har jag då att bli upprörd över?

Facebook är fantastiskt på många sätt, men jag blir lite upprörd när jag läser statusuppdateringar som säger: 

"Det är en personlig anledning att be alla att använda detta meddelande i deras status i minst 1 timme. Jag vet vem som kommer att göra det! Tänk på någon du älskar som har haft cancer eller som är just nu kämpar emot..jag hoppas jag får se den här statusen på mina vänner. Dela inte! Kopiera och klistra <3 "

För det första. Är det personligt att kopiera och klistra, när det gäller en så allvarlig sak?

För det andra. VARFÖR lägga på andra att kopiera och klistra, samt ha på sin status i minst en timme?  Om man MENAR något, från hjärtat, tänker på någon man älskar ... raderar man då efter en dryg timme?

Förlåt att jag låter aggressiv, men jag blir nästan förbannad. Kopiera inte en jävla massa texter, översatta på dålig google translate, i ett lamt försök att kalla det "personligt"   GÖR SKILLNAD istället. Sätt in 5 kr på cancerforskningens bankkonto, RING din cancersjuke släkting eller vän. Jag blir fanimig rabiat när jag ser meningen: Dela inte! Kopiera och klistra. 

VARFÖR kopiera och klistra istället för att dela? Vad spelar det för roll? Jag menar, vill man inte göra nåt mer för de man älskar som fått cancer, hur FAN skulle det spela roll ifall man delar, eller om man kopierar och klistrar?

Jag älskar Dig. Jag hatar tanken på att du ska dö, att du ska försvinna. Jag vill fortsätta vara din vän, på fb och på insta. Jag vill fortsätta se foton på dig, med nya frisyrer och hårfärger. Jag vill fortsätta läsa dina positiva inlägg om allt möjligt. Jag vill fortsätta kunna läsa om dina förehavanden skrivna med glimten i ögat.  Jag vill fortsätta få dina Gillamarkeringar och kommentarer på mina inlägg och foton, där du överöser mig med komplimanger över mina hundar, mitt sätt att träna hundar, ditt sätt att dregla över bilderna på mina maträtter som jag lägger ut foton på. Stina, jag hatar tanken på att det kommer att ta slut. HATAR tanken. Men hur mycket jag än hatar tanken, så tänker jag den, om och om igen. Vad kan jag göra? VAd kan jag göra för dig? HUR kan jag hjälpa, både Dig, men även mig själv, när jag VET att du kommer att försvinna?    JAG vägrar kopiera och klistra i nån form av tro att det skulle hjälpa någon överhuvudtaget. Jag har tagit de steg JAG tror kan bidra, framför allt för DIG, men även andra. Nu menar jag inte nödvändigtvis andra som har cancer, men andra som finns i närheten av, de som fått diagnosen. Alla dör inte. Många överlever. Det gör inte Du.  Men ... det ligger väl i linje med Vem DU är. Du är inte som Många.

Du är UNIK.

Stina. Live your dreams. Love Your Life.