Tisdag morgon 3 plusgrader och sol. Det blir återigen en kylig, men vacker dag :)   Vet ni, igår när jag gick en promenad med hundarna efter jobbet, hände något som fick nackhåren att resa sig, och hjärtat att slå betydligt snabbare. Vi var på hemväg, efter skelleftehamnsvägen, när en liten hund kom farandes som skjuten ur en kanon, ut från en gård, rakt över vägen och mot oss. Jag hörde en röst som ropade "stanna"  "kom HIIIIT" ... men hunden lyssnade inte alls. Hur nära som helst att bli överkörd för det första, och Molly talade om att hon INTE uppskattar att någon kommer springande mot henne i full fart. Jag stannade, då stannade även den lilla hunden, och skällde som besatt. Nu hann mannen (yngre modell) fram och slet tag i hunden och lyfte upp den. 

- Du bör ha den där hunden kopplad, sa jag

Han svarade inte. Eller, om han gjorde det så pratade han så tyst att det inte kom några hörbara ljud. 

Lite skakig i benen blev jag. Både för att det var så nära att hunden blev påkörd, men jag fick ju även minnesbilder från när Eddie bet den lilla hunden som kom fram till oss. Nu tror jag ju inte att det skulle blivit nåt slagsmål om den här lille parveln kommit ända fram, men det var några darriga sekunder där man faktiskt hann tänka: Hur ska det här gå?

FÖRE jobbet igår, blev det ett litet pass nosework med Theo. Han är inte van ännu att bli lämnad hemma  när jag jobbar, så han följer med och ligger i bilen än så länge. Då passar det ju bra att gå till garaget på jobbet och köra nån vända, så ligger han så nöjd i bilen sen

Första gömman hittade han snabbt, men inte den andra. Det blir att köra rätt ofta tror jag, jag menar, när han ändå är med i bilen. Ska ju fortsätta träna honom i att bli lämnad hemma med de andra naturligtvis, men det kan ju vara ett tag bort innan det går :)    

Det blir ju nämligen så att han flyttar in. Han stannar kvar här. Hon som äger honom (hittills) jobbar så mycket, och är borta i jobbet så mycket, så det blir för henne mest att försöka få hundvakt, och till slut blir det lixom ohållbart. Hon har verkligen lagt ner sin själ i den här hunden, tex tävlat i rallylydnad, gjort doftprov till NW, gått appellkurs, ja listan kan göras lång. Men, som vi alla vet, så kan saker och ting ändras i livet, så att det inte riktigt blir som man tänkte för några år sedan. Jag hyser den största respekt för henne, och hon har gjort ett ypperligt jobb med Theo. Nu tycker jag att hon visar hur mycket hon älskar den här hunden, när hon inser att någon annan kan ge honom det han förtjänar i form av tid och aktivitet.

Det är en hemsk känsla att bära på - att inte räcka till för sin hund. Jag kunde inte räcka till för Eddie, och jag var tvungen ge upp på Cornelis. Det är hemskt att känna så, men med det kommer åxå att fatta ett beslut som blir bäst för hunden.

Nu börjar det vara dags att hänga bort morgonrocken och väcka hundarna. Efter gemensam morgonrunda tror jag att jag ska ta Kelly och Paddy på solorundor innan det är dags att bege sig på jobbet.

Ha en Fin dag. Ta kloka beslut. Gör något värt av dagen.

Gomorron