Pytte var van att klara rätt så mycket själv, redan när hon var liten. Det är just därför hon kallades Pytte. Superliten, men superduktig. Om någon vettig vuxen tänkt till, skulle hon kallats "SuperPytte"  Men det är klart .... sånt kallar man inte ett litet barn. Hon började ettan, tvåan, trean .... var väl som andra barn, superbäst i vissa ämnen, medans andra ämnen gick lite trögre. Kan ni förstå att redan Då, fick Pytte en stämpel som sa vad hon INTE klarade. Det hon fixade med bravur, det var det lixom inte något tal om. Utvecklingssamtalen som var .... (varför heter det ens så) gick ut på att Pytte var för dålig i matte och spanska. Att Pytte var den som alltid drog ihop klassen vid födelsedagar för någon i klassen, som ordnade presenter (oftast utan att få in alla pengar hon lagt ut) ... men även den som inte fick någon present av klassen när HON fyllde år ... det gjorde ont ... men blev en vana. 

Pytte växte upp, men kallades fortfarande Pytte. Det var helt ok för henne, men ... varför blev hon BEHANDLAD som en pytte? Alltså i den meningen att hon FORTFARANDE var den som styrde upp, tex på gymnasiet, men även senare på högskolan. Ordnade allt som behövdes vid "nollning"  (bara roliga saker, aldrig förnedrande) .. men fick aldrig cred för det. Aldrig.  Nåja, Pytte lärde sig att leva även med det. 

Arbetslivet började. Pytte var redan vid sitt första arbete, mån om att sköta sitt jobb. Alltid och Always. Gav sitt allra yttersta i alla lägen. Ställde upp, inte för att få beröm, utan för att hon VILLE ställa upp. Hon ÄLSKADE sitt jobb och kände GLÄDJE och STOLTHET i att kunna ställa upp.  Pytte satte stort värde vid att göra sitt jobb. 

Åren gick. Pytte insåg att bara för man ger sitt allt, betyder inte det automatiskt att det uppskattas. Man kan ge sitt allt, på fel sätt. Man ska ge sitt allt På ett Annat sätt, ett Bättre sätt. Det var helt ok för Pytte, som försökte ta reda på vad det "rätta" och "bättre" sätt var.  Hon snappade även upp vissa saker som faktiskt KRÄVS .... på en arbetsplats, dvs saker som helt enkelt måste funka. 

Pytte hamnade i en chefsroll. Hon gjorde vad hon kunde för att företaget skulle blomstra, att alla skulle ha kul på jobbet och trivas. Pytte var den som spred glädje på jobbet, försökte styra upp företagets "måsten" men även det roliga, så att alla skulle trivas. Visst, Pytte var både hård och tvär ibland, men hade alltid alltid ett leende på läpparna. Absolut, om något gjordes fel, eller inte gjordes alls, så var Pytte den som påtalade det.  Pytte var den som "tog skit". Pytte var den som fick vara måltavla för andras ovilja att kämpa. 

"Du måste Peppa andra" sas det till Pytte. Ok svarade Pytte ... Men ... vem ska Peppa Pytte?

Pytte, kan vara vem som helst, förmodligen Dig åxå. VEM har peppat DIG?