Fredag. Ledig dag. TAck och lov måste jag säga, annars har jag måst sjukskriva mig. 29 fruktansvärda grader och aldrig verkar det ska bli regn. Jag har rätt så nyligt kommit mig på benen och strosat en kvart med hundarna. 

Inatt vaknade jag av yrsel. Har ingen aning om vad klockan var, kunde inte fixera blicken såpass att jag såg väggklockan. Tänk, efter alla dessa år med den här jävla skityrseln, gråter jag varje gång den kommer. Gråter och säger högt för mig själv: Jag orkar inte. Det är helt omöjligt att beskriva den fruktansvärda hopplöshet och ångest som kommer med ett yrselanfall, känslan av att inte ens våga flytta en hand, för då kräks man. Nu, som alltid, blev jag ändå tvungen att försöka flytta armen, när den var så avdomnad att det sprängde. Konsekvensen blir ju att man kräks rakt ut, i sängen. Många gånger får man även diarré. Som så många gånger förr, klarar man inte av att ens komma ur sängen. 

Kring 9 i  morse kunde jag fixera blicken, men inte kliva upp. Tur att jag har hundar som verkligen ligger så länge jag ligger. 11.15 raglade jag upp, visade hundarna att jag stoppade massor med korv i en påse, gick sedan ner och släppte dem på gården, de var så fokuserade på korven, att jag hann få dem på kortsidan av huset vilket var min tanke, vill inte att de bajsar på framsidan. Eftersom jag inte klarade av att plocka upp bajset, fick det bero ... tänkte att jag tar det sedan när jag piggnat till. STod på gaveln och lutade mig mot cykelförrådsdörren medans hundarna gjorde ett och två, samt letade korv. Sen upp igen, ge dem mat, kasta sängkläderna i tvätten och lägga mig i soffan. 

Kring kl 14, efter att ha druckit vätskeersättning, tog jag mig en kvarts oerhört långsam runda med hundarna. En bil som passerade saktade in, snubben i passagerarsätet utbrast: Jädrar va många du har, med ett brett leende. Kom att tänka på den här skoltjejen jag mötte häromsistens, som frågade vad hundarna heter. När jag rabblat alla namn sa hon imponerat: oj, att du kommer ihåg allas namn! 

Klockan är nu 15. Det är ju faktiskt många timmar kvar på min lediga dag, så än är det inte kört om att fylla dagen med nåt värt. Just nu är det värda att jag kan vara upprätt och att Meniére gått hem. Lite trött på att han kom tillbaka så snabbt, han var ju här förra fredagen åxå. Nu hoppas jag verkligen att han håller sig borta åtminstone nåt år eller två. 

Nu återgår jag till soffan. Finns ingen anledning att göra annat just nu. Jag vet inte vad Du gör idag, men jag hoppas att det är nåt värt. 

Tjing så länge