Torsdag morgon. 17 minusgrader, appen säger klart. Solen stiger upp om en dryg halvtimme, vi får se då. 

Nu är de tre musketörerna tillsammans igen. Molly gick över regnbågsbron igår. Jag satt med henne i famnen, från den lugnande sprutan, tills hennes hjärta slutat slå, sen en liten stund till.  Mina tre älskade hundar lämnade mig i samma ordning som de kom till mig. Först Kelly, sedan Paddy och sist Molly. Här ett foto från 2011

Vilka otroliga personligheter. Kelly, den absolut finaste lilla vän man kan få. Så otroligt vänlig, lättlärd, glad, arbetsvillig, lojal. Hon var inte reserverad mot andra, men höll sig helst till mig.  Hon vägrade lämna min sida när jag låg i sängen, drabbad av Meniéreanfall. Hon som ställde upp som extramamma till lille Gullefjun från första dag de sågs, ända till sista gången de träffades. Vi gick kurser ihop och hon imponerade stort varje gång. Jag var så stolt över henne! Jag var nära att förlora henne några gånger genom åren, det var ormbett och operation av knölar ... men till slut var det hjärtat som inte orkade mer. 

Paddy, som vi snabbt började kalla "filosofen" som gärna satt och tittade ut genom fönstret i godan ro. Kunde sitta i princip hur länge som helst och titta, även om det inte rördes ett endaste dugg därute. Med sin milda framtoning charmade han i princip alla han träffade. Han hade nog älskat att jobba på ett ålderdomshem, sitta hos någon gamling och bli klappad hela dagarna. Han hade dock en annan sida åxå - jakt. Några gånger drog han iväg på vilt, minns när han drog efter älg i Boliden ..... jag fick plocka upp honom på OK i Boliden, dit han åkt taxi ... fniss. En taxichaufför hade mött honom efter vägen där han sprang, plockat in honom i bilen och skjutsat honom. Jag gick kurser även med Paddy. Viltspårskursen var superkul .... där han flera gånger visade att han lika gärna kunde stanna och lukta på blommor ....  

Molly ... mitt lilla rivjärn. Redan från första stund, på Arlanda, visade hon att hon inte var lättflirtad av andra hundar. Jädrar vad hon morrade och gormade mot andra hundar som var med på samma flyg som hon. Hon var överviktig, både kilomässigt och personlighetsmässigt .... fniss. Kurser gick även vi, bland annat rallylydnad, viltspår och nosework. Innan hon förlorade ena ögat, höll vi på rätt mycket med agility, men sedan avståndsbedömningen blev lite si och så, var det nosework som blev det dominerande, och hon var så otroligt duktig! Hon älskade verkligen det. Trots sin ringa storlek så var hon den som ivrigt roffade åt sig alla nya leksaker, la upp dem i soffan och vaktade dem det första dygnet. De andra hundarna Visste att det inte löntes försöka låna någon av dem förrän tidigast dag två. Hon var så himla rolig och väldigt lätt att ha ... förutom då att hon åt i sig allt hon hittade ute, ja även inne. Minns allhelgona då jag var tvungen in under helgen och akut operera henne då hon ätit i sig nåt som fastnade i tarmen. 

Nu är de samlade igen. Tänker på den här strofen: När dina steg har tystnat. Oj så olika deras steg var, man hörde direkt vem som kom trippande. Kellys tysta trampande, Paddy han lixom KASTADE ner tassarna, bryskt mot golvet, Molly, hon steppade fram med korta, korta steg. 

Ni kom 2010. Idag är det 2019. I nästan 9 år fick jag vara er matte. Jag glömmer er Aldrig. Sov Gott <3

Kaffet är snart uppdrucket. Theo har kommit ner från övervåningen och hoppat upp i soffan och sover tills jag ställer bort kaffekoppen.  Idag är det bara jag och han. 

Ta vara på dagen. Ta vara på allt ni har i er närhet. Gör nåt värt av det. 

Gomorron