Torsdag morgon. 4 minusgrader och sol. Jag vet inte om vädergudarna har slagsmål däruppe, eller om de får turas om på nåt slags rättvist sätt, för ena stunden regnar det, sen är det sol, ömsom plus- och minusgrader. Inatt har det snöat lite åxå. Lite - hej, det är väl april?! 

Igår vid 8 skrev Pernilla att natten varit nära sömnlös, och att Otto precis somnat om, så vi sköt fram morgonpromenaden så att hon skulle hinna slumra en stund medans Otto sov. Jag passade på att ta morgonrundan runt "lillbyn" under tiden. När Pernilla och Otto gjort morgon så kopplade jag hundarna igen och vi tog rundan runt byn. Hem, lämnade hundarna, sen gick jag över till Pernilla och passade Otto medans hon drog iväg på ett spinningpass. När hon kom tillbaka drog jag iväg och hämtade mer grus, för herregud så halkigt det är på gården!  När jag kom fram till där man får hämta grus, stod 2 tjommar och fyllde sina hinkar. Den ena tjommen ställde sina hinkar och sin spade i bilen och åkte iväg. Den andra tjommen stod och försökte fylla hinkarna med typ en sån där pytteliten spade man har när man rensar ogräs i trädgårdslandet. Rymmer typ en dl. 

- Det där såg drygt ut, sa jag till honom när jag lastat ut mina tomma hinkar och min spade

- jo, jag trodde att det skulle finnas någon spade här, sa han. 

Förbryllad över att den andra tjommen inte lånat ut sin spade till honom, tog jag min spade och fyllde hans hinkar. 

- Du kan ju inte stå här hela dagen och vispa med den där lillspaden, sa jag

- TACK, sa han med efterrtryck.

När han lastat in sina hinkar i bilen tackade han igen. 

Under tiden jag fyllde mina hinkar tänkte jag på fenomenet - bry dig inte om att erbjuda andra din hjälp. Minns en situation som inträffade för typ 13 år sedan. Jag var tillsammans med en snubbe som bor på annan ort. En gång när jag var där, och vi precis kom ut från affären där vi handlat, såg vi en äldre kvinna som uppenbart var yr. Hon vinglade fram till ett träd därute på parkeringen och höll sig fast. 

- Vi måste hjälpa henne, sa jag

- Nä, det får nån annan göra, det är inte vårat bekymmer. 

Det är inte MITT bekymmer .... det är inte VÅRT bekymmer ..... det är nog så de tänker, de där människorna som aldrig någonsin lägger två fingrar i kors för att hjälpa någon annan. Det är inte MITT bekymmer att tjommen inte hade någon spade med sig, tänkte nog den fisförnäme herren som lastade in SIN spade i bilen och drog iväg, utan att erbjuda sin hjälp. Damen med yrsel fick åka iväg i den taxi jag beställde åt henne, tjommen utan spade fick sina hinkar fyllda på tre röda och var tacksam. VAd krävdes av mig? Vilket enormt arbete och engagemang var jag tvungen att lägga ner?

- Ta reda på telefonnumret till Taxi i staden jag var, och ringa. Stå kvar och prata med kvinnan de minuter det tog för taxin att komma. 

- Skyffla grus med typ 6 spadtag, för att fylla tjommens hinkar. 

Inget av det tog direkt nån tid, och absolut ingen arbetskraft att tala om. VAr det MITT bekymmer? Måste man äga ett bekymmer för att lösa det? Om man ser att någon uppenbart har problem att lösa sitt "bekymmer" eller man kan underlätta på något sätt ..... varför inte?  Herregud, öppna hjärtat lite, tänker jag. 

Klockan är 9 och jag sitter i morgonrock och tofflor och dricker kaffe. Radion (där jag lyckats ratta in en superbra kanal) spelar musik som jag faktiskt kan sjunga med i, varenda låt. Det är lite äldre musik, alltså, inte lastgammal, men sånt där som spelades typ på 80 och 90 .... lite nostalgi sådär :)

Igår till middag blev det kycklingwok

Idag blir det pölsa. Jag åt det i måndags åxå, men måste ju äta upp det som är kvar. Igår blev det totalt 12.7 km promenad, tänker att det blir nåt liknande idag. 

Precis nu slog perkolatorn av, det innebär att jag suttit här vid mitt köksbord i 40 minuter. Det får räcka, nu ska jag sparka av mig tofflorna och hänga upp morgonrocken på kroken. Strax hör nog Pernilla av  sig via sms med ordet:

Promenad?

Mina dagar är så fyllda av värda grejer, det är helt otroligt. Hoppas det är likadant för dig.

Gomorron