Fortfarande fredag. Fortfarande strålande sol. MEN, inte fortfarande arbetslös. 

Inför anställningsintervjun var jag nervös. Inte för intervjun i sig, utan för Meniére. Efter att ha varit ute på gården med hundarna i morse, och varit till hundgården för att ge Lilly och Milo mat ... så la jag mig en stund. 

- fixar jag att färga håret, eller smetar jag i färgen och blir liggande i 4-5 timmar?  Jag menar, nån ordning på hårfärgen vill man ju ha. 

Låg rätt länge ....  vill ju dock inte känna efter ALLTFÖR mycket, sånt är bara negativt. Till slut chansade jag. Smetade snabbt in hårfärgen, hann efter ca 10 minuter ångra mig lite, då jag kände att jag måste lägga mig ner. Utgången på den här dagen kan bli hursomhelst, kände jag. 

Diamnonds are a girls best friend .... fy fan vilken myt. Smink säger jag. Smink. Smink och medicin, plus åksjuketabletter. DET mina vänner. DET är grejer att räkna med. Med maxdos medicin och två åksjuketabletter, nyfärgat hår och spacklat fejs tog jag mig an uppgiften att åka på anställningsintervju. Förutsättningarna hade kunnat vara bättre. Bara jag inte ter mig som en drogad kärring från yesterday. Hur det än är - även om man inte får jobbet, så vill man ju inte framstå som en grå disktrasa från nån gång. 

Körde mycket positiv pepp. "nä, du känner ingen ostadighet" ... "superpigg" .... "sträck på dig" ... "japp, nu kör vi" ... "hur svårt kan det va"    

Sanningen är den att om det varit "en vanlig dag" hade jag nog inte kört bil. Förlåt allihop, men jag fixade inte att ringa och säga: Hej, kan vi ta den här anställningsintervjun en annan dag, när Meniére försvunnit?  Borde jag gjort det? - kanske. Det här var väldigt kluvet. VILLE jag ha jobbet?   VILLE jag hellre gå arbetslös och träffa Otto, sköta Otto ....   Sanningen är den att jag KANSKE ... säger KANSKE ... tänkt mig att vara arbetslös över sommaren .... men ... trots Meniére så har jag det inte I mig att bete mig så. 

Den 2/5 börjar jag jobba på det här nya stället.

Efter intervjun fick jag åka och prova arbetskläder. 

Svängde förbi på Willys och köpte blommor på vägen hem. Jag firar.  Jag har det så himla bra, och jag har fått vara verkligen NÄRA Otto, de här, hans första 4.5 månader.  Som Hannah sa när jag ringde och berättade om jobbet: Otto finns ju kvar efter kl 16 åxå. Jag bort fortfarande bara 300 m bort. 

Jag har trivts, till och med älskat alla jobb jag hittills haft i mitt liv. Jag räds inte skitjobb, är inte rädd för att hugga i, det finns nog ingen arbetsuppgift som kan få mig att rygga ....  och även om detta blir ett jobb där inte klackeskor är en del av arbetsutstyrseln, så tror jag att jag kommer att trivas med det här jobbet åxå :)   Chefen kändes i alla fall så otroligt angenäm. Lugn, prestigefri ... ja, superbra helt enkelt. 

Nu tänker jag gå ut till hundgården och hämta in Lilly och Milo. Jag mår inte toppen, men jag mår inte skit heller. Jag mår helt enkelt Tillräckligt bra. Det räcker för nu. I morgon hoppas jag må toppen, eller åtminstone småtoppen. Vore ju fantastiskt att fixa en promenad på morgonen, hundträning i lokalen en timme mitt på dagen ... å gud vet VAD mest mer man kan hitta på om man är stadig och på benen :) 

Tjing så länge

Fredag morgon. 5 minusgrader, klarblå himmel ... strålande sol. Perkon puttrar och jag är såå himla glad över att kunna sitta upp. 

Igårkväll kring 21 började Meniére bråka igen. Nån timme före så ökade tinnitusen nåt fruktansvärt ... så jag blev väl inte helt chockad, men trodde ändå att jag på nåt mirakulöst sätt skulle klara mig. Skyndade mig att ringa Hannah innan ögonen skulle börja snurra i skallen, la på, hann inte ens lägga mig åt rätt håll i soffan, utan sjönk ihop åt andra hållet. Hannah kom, tog ut hundarna, släckte ner och stängde av tvn ... hämtade hinkoch täcken ... sen sa jag att det är bara att vänta och att hon kunde gå hem. Jag visste ju att de skulle upp och åka iväg till jäckvik vid 3-snåret i morse, och det viktigaste var att hundarna kom ut på kvällspink, det går ju inte göra något för mig. Jag hade hunnit ta maxdos mediciner, och åksjuketablett är för sent att ta i det där läget. 

Jag visste inte vad ångest var förrän jag blev drabbad av Meniére. Det är ren ångest man känner när yrseln drar igång. Just den här känslan: Jag orkar inte .... Jag orkar inte .... Jag orkar inte .... Huvva. 

Någon gång inatt, vet inte vad klockan var, kände jag att jag nog skulle ta mig uppför trappen till sovrummet. Hade ont i kroppen och ville verkligen till sängen. Alice låg som klistrad mot mig i soffan, och lika klistrad när vi äntligen kom upp och kunde krypa ner i sängen. Hon agerade precis som Kelly gjorde .... höll sig nära, nära. Theo, han la sig i Biabädden inne på kontoret, och där låg han tills i morse, då kom han upp. Kan inte låta bli att småfnissa och tänka: jadu Theo, du är precis som något x till mig - höll sig undan när man inte mådde bra. 

Förresten så ligger han kvar uppe i sängen, Theo alltså. Alice följde mig ner och parkerade i soffan. 

Idag ska jag på anställningsintervju kl 12. Tur att det är några timmar kvar. Jag hoppas verkligen att jag hinner repa mig såpass att jag inte ser ut som jag känner mig - som en totalt urvriden disktrasa i 4 nyanser av grå. Sedan hoppas jag att anfallen är över för den här gången. I morgon har jag hyrt lokalen på Åbyn/byske brukshundklubb för att träna hundarna .... håll tummarna för att jag kan åka dit!

Det blir ingen morgonpromenad runt byn, så mycket kan jag säga. Det blir en stund härute på gården nu på morgonen. Lilly och Milo sitter i hundgården, jag ska gå över och ge dem mat om en stund. 

Kaffet är snart drucket, maxdos medicin intaget. Jag har kvar att hasa ur tofflorna och hänga upp morgonrocken. Jag köpte hårfärg igår ... efter att ha varit ute med hundarna och varit över och gett Lilly och Milo mat, ska jag färga håret. Rödare. Det kan bli den värda grejen jag får en skjuts av en sån här dag :)  

Gör nåt värt med dagen!

Gomorron