Torsdag morgon. 4 plusgrader och soligt. Gårdagen blev överjävlig. Efter sedvanlig morgonpromenad med hundarna gav jag mig iväg på jobbet.  Fixade fram frukost, åt frukost med yngsta gruppen, sedan diskade jag bort och gjorde pannkakssmet och 2 omgångar pizzadeg - 25 bollar. Behöver göra åtminstone 25 till, det är 47 pizzor beställda och det Finns ju en risk att någon går åt pipan. Nåja. Strax före kl 10 började jag steka plättar ... kände att det inte kändes helt hundra. Kl 10 stängde jag av plattorna då jag insåg att Meniére hade kommit. Stapplade ut i matsalen och höll mig i väggen. Tänkte försöka ta mig på toa, då jag insåg att jag nog skulle kräkas. Ut från angränsande rum kom Titti, en av pedagogerna 

- Hur är det Maria?

- Yr

Stod precis bredvid soffan i matsalen, så jag satte mig ner. Svetten bara rann, håret var redan genomblött och det droppade från ansiktet kände jag. Det blir ju så. 

Titti sprang ut och hämtade Sara, som snabbt fick axla rollen som plättstekare, men först släpade de in mig i vårt nya personalrum där det finns en soffa. Jag måste fått ur mig att jag nog skulle kräkas, så de fixade en hink. Jag satte mig i soffan med hinken i knät och bara blundade. Kände att jag skulle kräkas om jag öppnade ögonen. Nu blev det så att jag kräktes ändå. Fy Fan, säger jag. Fy Fan för att ha Meniére. Samma känsla som jag alltid får, fick jag även igår - Jag orkar inte. 

De kom och tittade till mig med jämna mellanrum. Grejen är ju att jag inte berättat om Meniére på jobbet, jag har ju haft det så himla lindrigt och bra sista året, så det är klart att de blev rädda. Jag fick hjälp att sakta lägga mig ner i soffan, och fick filtar på mig. Jag vet att jag frös nåt kopiöst, det blir ju så när man svettats så fruktansvärt, och kräkts .... då kommer frossan. Jag vet inte hur många filtar jag fick på mig till slut, i hur många omgångar, men jag vet att jag frös. 

Anfallen brukar ju pågå i 4-5 timmar, så när jag lyckades sätta mig upp igen, anade jag att klockan kunde vara kring 14.00  Precis när jag ställde mig upp, kom Bodil in för att titta till mig igen, och blev glad att jag var på benen. Jag gick ut i matsalen, klockan var 14.30 och visst, kroppen kändes ju som om den gått igenom en mangel ... Tog en kopp kaffe och satte mig för att renskriva pizzabeställningsunderlaget. Berättade för dem hur sjukdomen fungerar och att jag haft det i många år. Försäkrade dem om att jag inte behövde skjuts hem.  Kommer ihåg nu att de frågat tidigare om de skulle ringa Pernilla eller Hannah, men jag lyckades förmedla att de kunde inget göra, det var bara att vänta ut eländet. Bättre att få ligga helt stilla, absolut inte åka bil. 

När jag kände mig stabil nog, efter en halvtimme ungefär, satte jag mig i bilen och körde iväg till Pacson för att hämta pizzakartonger. När jag kom ut därifrån såg jag att jag hade ett platt bakdäck. Nämän vafan! Hade jag varit fullt frisk hade jag ju slitit ut hundburarna, fixat fram reservdäcket och bytt, men ... finns absolut ingen sådan ork så nära ett meniéreanfall. Satte mig i bilen, halvt i gråt. Ringde Hannah - hon jobbade och skulle inte vara hemma på ett par timmar. Robban var och fräste stubbar någonstans. Ringde Pernilla och vi sa att hon skulle bara hämta Otto på förskolan, sen skulle hon komma och skjutsa hem mig. Bilen fick lämnas så länge. Nu bar det sig så att jag fick tag på Robban som kunde komma förbi och pumpa upp däcket. Han hittade dock en skruv i däcket, så det var ju bara temporärt det var luft i. Klockan var då 16.40  

- Kör till Euromaster mittemot El & Diesel, där kan de nog fixa punkan

Googlade upp dem och kollade öppettider. De stänger kl 17.00  

Körde dit, kom fram 16.50 och det stod två stycken före. 16.55 var det min tur. Hoppas de inte tror att jag har druckit tänkte jag, då balansen inte var den bästa. 

- Har du någon som har möjlighet att fixa min punka såhär 5 minuter före stängning?

- Jag ska kolla. 

Han ropade på någon inne på verkstan, kom tillbaka och sa:

- Kör in. 

Den lättnaden. 

Körde in bilen, pratade ett par ord med Håkan, tror jag den vänlige själen hette. Gick sedan in och satte mig på en stol i "receptionen" Efter någon minut kom Håkan dit

- Däcket är kört. Kom får du se. 

Jag följde honom och han visade. Jo, det var ju förstört. 

- Har du något nytt jag kan köpa av dig?

- Jag hoppas det. 

Han gick till en dator och fipplade en stund. 

- jo, jag har det. 900 monterat och klart. 

- Kör. 

Gick tillbaka och satte mig i stolen. Det tog inte många minuter så stack han in skallen och sa att det var klart. Tack snälla, snälla Håkan. Du räddade mig. 

Halvt i gråt körde jag hem. Så himla slut i kroppen, men så lättad över att jag hann få hjälp med däcket. De där pengarna hade jag ju tänkt ha till annat, men .. shit happens, som de säger. 

Hem, hundarna fick gå från hundgården, över vägen, pinka där, sedan in. Nu var prion att duscha och sedan ligga hela kvällen. Så blev det åxå. Upp för att kvällspinka mig själv och hundarna, sedan läggdags. 

Jag känner mig mör. Så är det ju dagen efter ett anfall. Men, jag åker på jobbet. Ska åtminstone fixa frukost och lunch - det blir lasagne idag, plus göra pizzadeg så att det finns i morgon. De kan backa upp mig på jobbet så att jag kan åka hem tidigare om jag vill och behöver. <3

Nu ska jag hasa mig ur tofflorna och kränga av mig morgonrocken, bryta ner håret som står åt alla håll, ropa ner hundarna och försöka ta en liten promenad. Den blir inte lång. Ha en bra torsdag. Att kunna vara uppe och gå, det kan vara EN värd grej. 

Gomorron