Långfredag mitt på dagen. 4 plusgrader och lätt regn. Sol upp 5.28 och ner 19.45

I onsdags, tidigt på morgonen, åkte Pernilla, Pehr och Sture ner till Karolinska för att Sture skulle få sina cocleaimplantat inopererade. Jag har fått fortlöpande info, foton och filmsnuttar. Allt har gått bra :)  De kommer hem i morgon, då ska jag fixa lunch :)

Igår var en tung, jobbig och ledsam dag. Jag åkte och började jobba kl 5, för att hinna preppa inför lunchen. Kl 9 åkte jag hem igen. Jag hade tid på veterinärstationen kl 10.15 för att låta Alice vandra över regnbågsbron. 

Minns ni att jag tidigare berättat om märkliga ting som inträffat när jag släppt iväg hundar över regnbågsbron? På Kellys sista dag hade det varit pissväder en hel vecka. Det regnade på morgonpromenaden .... men sedan, när jag akut ringde veterinären ... då sprack det upp och blev helt underbart. Jag och Kelly tog en solorunda i skogen utanför Örviken, som vi älskade att vara i. Allt var så fint det kunde bli. När lille Milo gick över, blev det på kvällen en sånt otroligt starkt solsken precis över Hannah och Robbans hustak, som jag såg från mitt köksfönster. Jag vet att jag då sa, och fick på pränt - Kelly och Milo har hittat varandra. 

Igår, när jag kom hem för att hämta Alice, var hon den första att möta mig i hallen. Har aldrig hänt tidigare. Hon brukar ligga i soffan eller sängen, och komma till hallen först när hon hör att det är jag. Redan där kom tårarna. När vi gick till bilen kom nästa - hon hoppade in i bilen helt själv. Hon brukar alltid sätta upp framtassarna sedan får man lyfta in bakkroppen. Hon la sig direkt tillrätta. När vi kom fram till veterinärstationen var det några minuter kvar innan vår tid, och jag ville inte gå in och kanske måsta möta folk i väntrummet så jag körde lite korvsök i en snöhög. När jag sa att det var dags att gå in, DROG hon i kopplet, för att komma in!! Det satt en tjomme i soffan direkt innanför dörren, han sträckte fram handen mot Alice, och fick de största pussarna någonsin. Han blev nog lite kär tror jag <3

Alice var alltid helt bekväm med att vara hos veterinären. Bordet hinner knappt sänkas så hoppar hon upp själv och tycker det är rätt så självklart att få lite gott av veterinären. Här blev jag väl lite besviken, för när vi blev insläppta i rummet sa receptionisten - Då kommer Petra snart. Åh så bra, Petra tycker jag om!  När dörren öppnas, kommer den här snubben ... minns inte hans namn, men han hade jour när Molly blev riktigt dålig, och jag gillade inte hans bemötande. Nu var det ju några år sedan, så jag försökte svälja min   besvikelse. På engelska presenterade han en yngre snubbe som var med, tror han sa Miguel, den nye veterinären. SEn hoppade grodorna ur veterinärens mun. 

- This dog does not function in the family any more... and is not kind to the other dog in the house. 

 Va? våga dig inte ljuga om min Alice!!!

- Men vänta, sa jag... hon har fått otaliga knölar, ett flertal på juverdelarna som växer. Hon är inte alls aggressiv, men gillar inte när den andra hunden i leken vill bita tag i bakdelen/bakbenen (där flera knölar sitter) hon vill inte heller att man "håller på" kring juverdelarna. 

Tårarna rann, visst i helvete måste man åtminstone ögna igenom vad som står i journalen?

Alice fick sin lugnande spruta och hon reagerade precis som väntat - inte alls. När vi blev ensamma i rummet satte jag mig på golvet och Alice la sig bredvid mig, med huvudet i mitt knä. Så somnade hon efter bara några minuter. 

Vila mjukt älskade Alice <3