Idag tog jag sovmorgon och lyckades sova ända till kl 8. Jo, jag vaknade där kring 4 i vanlig ordning och hostade och rosslade en stund .... det hör ju lixom till, men jag somnade om igen. Efter en rask 40 minuters morgonpromenad, drog jag igång lite städning. I köket har jag haft div. skrot, eller nä, inte skrot, men typ blomkrukor som ska vara på balkongen, å lite annat smått och gott. Nu kavlade jag upp ärmarna på linnet och tog itu med det hela. Ju finare det blev, desto mer irriterad blir jag på köksbordet och stolarna. Men herregud så fula de är. Jo, Hannah och Pernilla har väl nämnt det några gånger, speciellt Hannah ..... och jag har lixom försvarat dem och sagt att .... nämän, de passar väl bra?   NU har jag verkligen insett vad hon menade - de är ju skitfula!!! 

Åkte iväg på Jysk för att se om de hade några fina köksbord och stolar .... men nej, det hade de inte. Kilade in på ÖB och köpte några leksaker till hundarna, och i vanlig ordning la Molly beslag på alla, lekte med alla, ända tills hon somnade av utmattning. Ingen annan vågar dock röra leksakerna på ett par dagar ..... de känner Molly. 

Molly behövde muntras upp med lite lek kände jag .... Nu när Cornelis är borta, den enda hund hon egentligen tytt sig till. 

De var verkligen Mr and Mrs, från allra första stund. Minns ni min förvåning, den allra första kvällen Cornelis var här? Han satt på golvet och jag skulle fota, då hoppade Molly ner från sängen och satte sig bredvid honom. Jag fick en smärre chock. HON?? Jag förstod då att de hade ett alldeles särskilt band. 

I samband med att jag städade köket, gjorde jag ett första steg att släppa taget om Cornelis. Jag diskade och ställde undan hans matskål. I morgon är det en vecka sedan han somnade in. Tänk, dagarna går, precis som om inget skulle ha hänt, det känns konstigt. INGET är ju desamma längre. INGET. Många tårar är fortfarande ogråtna, även om jag släpper ut gråt lite då och då. Som jag brukar säga: det är bra att gråta, då åker det ledsna ut ur kroppen. 

Ytterligare en ganska rask, längre promenad är avverkad. Hade tänkt ställa upp agilitybanan på gården, men måste avvakta ..... tror att det är en sommarjobbare som klipper med åkgräsklipparen härute. Han har hållit på väldigt länge, och det är nog bara för att han vill vara riktigt noga med att det blir välklippt. :)

Nu ska jag kolla in IKEA:s hemsida, och söka nytt köksbord där. Nu när IKEA finns i Umeå, kan man ju faktiskt köra dit, det är ju inte alls långt .... det behöver inte bli ett sånt jädra projekt längre, där man måste upp kl 4, åka senast kl 6, för att vara framme kl 10 .... gå ett varv, äta lunch, shoppa, komma hem kl 22 på kvällen och ha kvar att lasta ur bilen. Nä, det här känns smidigt. Kanske nästa vecka på tisdag? Då är jag ledig igen :)

Nu ska jag faktiskt sätta mig en stund i soffan med hundarna. Oj, ju körde han på nåt därute .... gräsklipparn .... lät inget vidare .....  fniss. 

Tjing så länge

Söndag morgon. Börjar jobba kl 9, precis som igår. Sol, klarblå himmel, fågelkvitter, 17 grader redan. Ljust, vackert, sommar .....  men Cornelis är borta. Det är så fruktansvärt tomt och tyst sen han försvann. Tur att jag fått låna lille Gullefjun, han sätter åtminstone lite fart på Kelly, då han vill leka. 

Hällde upp kaffet nyss, i med en skvätt grädde .... men vafasen, grädden hade blivit sur! Så, idag blir det att starta med 2 koppar istället för 3, fast, 2 koppar svart kaffe kanske motsvarar 3 koppar kaffe med grädde ... fniss.  Förr drack jag säkert 10 -15 koppar per dag, särskilt under åren då jag rökte. Herregud, man hade ju en kopp och en cig i handen konstant. Jag tror att det var i samma veva som jag slutade röka, år 2000, som jag trappade ner på kaffet åxå. Nuförtiden dricker jag bara mina 3 koppar på morgonen, sen dricker jag inte mer. Möjligtvis om jag är ute och lunchar med någon, så kan det bli en halv kopp efter maten, men det är ju inte så ofta jag är ute och lunchar med någon ... fniss. 

Nu är jag sugen på att gå kurs med Molly. Jag såg att Rackarungarna har en NW-kurs som startar i juli, på måndagkvällar. Skulle ju passa mig helt perfekt. Mailade och frågade om det fanns några platser kvar. Den första kursen är fullsatt, men kanske om några fler anmäler sig, körs det en kurs samma kväll, precis efter den första gruppen. Jag hoppas att den blir av. 

Nä, nu är det bäst att jag snurrar igång här. Dags för morgonpromenad. Det känns fortfarande ovant att kunna gå såpass snabba promenader som vi gör nu. Få se om det kan vara bra väder måndag och tisdag då jag är ledig, då sätter jag upp agilitybanan härute på gården tänkte jag. 

Nu dags att ta itu med dagen, och att börja fylla den med värda grejer. 

Gomorron

Jag tror att Kelly förstod att hon måste fylla upp Cornelis plats på min vänstra sida, vid huvudet, när vi lagt oss, för hon tog hans plats och sov där inatt. Men .... tänk så tomt det kändes att vakna ändå. Det är så mycket som blivit annorlunda sen igår .... men framför allt att det är så .... lugnt. 

Kom hem från jobbet, öppnade dörren, kopplade hundarna och gick ut. Raskare promenad än när C var med, men .... det kändes att det var MINST en hund som fattades. 

Kom in efter promenaden, kopplade loss de tre .... och det lixom bara var .... stilla. De är så oerhört stillsamma så det är knappt man tror att man har hund överhuvudtaget. Ingen betongklump som röjer runt och pratar. Tog bort kompostgallret så att de skulle få gå ut på balkongen, precis som alla andra dagar när vi gått "efterjobbetpromenaden" .... och jovisst, de skuttade ut ... men det märks ju knappt. Cornelis, han lixom bufflade sig ut, sprang ner några grejer på vägen, och talade om för omvärlden - Tjohoo , nu går jag ut på balkongen, lixom .... eller - Tjohooooo, nu kommer jag in till dig igen matte!! 

Tittar kärleksfullt på Kelly, Paddy och Molly ...... snälla ..... röj runt lite är ni snälla. 

Vilar med fingrarna på tangenterna en stund innan jag börjar skriva. Hur ska jag skriva för att ni ska förstå?  

Cornelis finns inte längre här. Han har somnat in. Eftersom jag visste att det här var vår sista dag tillsammans, så styrde jag upp den. Jag ville att han skulle få avsluta sitt liv med en Värd dag. 

I morse, efter morgonpromenaden, som gick i sakta mak, precis som alla promenader den senaste veckan ... snabbfikade jag lite, sen tog jag ut Cornelis på solorunda. Vi gick ner till Kanotudden. Där finns ett ypperligt badställe för hundar, och där fick han simma runt och leka en stund. Kastade en pinne som han med stor glädje hämtade

Han hittade en död torkad fisk som han smaskade i sig åxå .... jag tänkte: spelar roll. Han var glad, och torkad fisk är ju nyttigt.   Vi umgicks lite där i parken, han fick köra lite enkel parkour

Sen strövade vi hem igen, i sakta mak, längs fjärden. När vi kom hem tog jag på honom Back On Track-täcket i nät, så att han inte skulle bli kall och få ont. Han fick vila en stund, sedan gick vi ner på gården och delade en burk Bullens korv. 

  '

Det syns att han tycker att det är viktigt att han får (minst) varannan korv :)

Vi stannade ute på gården en stund i solen, sen gick vi upp igen. Nu blev det bengnagartajm!

En kort, långsam promenad med hela gänget, sedan var det dags att åka. Lastade honom i bilen för sista gången och åkte iväg till wallins, där Pernilla väntade. Hon följde med som chaufför. Tanken var att Hannah åxå skulle följa, men hon måste jobba, och det är HELT ok. Jag VET att hon var med, både i hjärta och hjärna :)  

Cornelis låg i min famn och sov hela vägen till Piteå

Vi kom fram i god tid, så vi satt i parken precis utan för veterinärstationen ett tag. 

Det här är den sista bild som togs på min älskade Cornelis. 

När vi åkte in till Piteå, berättade jag för Pernilla hur mycket jag ångrar vaknatten jag hade med min mamma. Jag satt helt tyst. Inga ljud överhuvudtaget. ÅH vad jag ångrar att hon inte fick en värd dag som avslutning. Även om hon inte var kontaktbar, kunde jag spelat musik åtminstone! Dansband, som hon älskade! Eller, jag kunde ha pratat med henne, hela tiden. 

Inne i det rum de gjort i ordning hos veterinären, pratade jag med Cornelis hela tiden. Jag hade bestämt mig för att vara stark, och inte gråta förrän han var borta. Vet ni. Jag fixade det. Jag pratade med honom hela tiden, berättade hur duktig han var, Mattes fina kille, Duktiga Corre .... DET var de ord han fick med sig på resan över regnbågsbron. Han hörde inte mina tårar, för jag bröt inte ihop förrän Petra kom in med stetoskopet, lyssnade ... tog av stetoskopet och nickade mot mig. DÅ bröt jag ihop. Då kastade sig Pernilla ner från den stol hon suttit på, tog min hand hårt, höll om mig, och grät med mig. 

Cornelis fick ett värt Liv, och fick avsluta med en Värd dag. DET är jag stolt över. Jag är så himla glad över att jag fick ge honom en Sista, Värd Dag. 

Gokväll. 

Idag är en sån där dag då käslorna är lite kluvna. Eller, kluvna är fel ord, jag känner både sann glädje och uppriktig sorg, samtidigt. Den ena känslan är inte mindre än den andra, den ena känslan tar inte den andra känslans plats. Idag är det 2192 dagar sedan jag hämtade en vettskrämd stackare på Arlanda. Det är alltså 6 år sedan Paddy kom till mig och Kelly. 

Den här dagen är det 529 dagar sedan jag mötte upp Moa i Sundsvall, och tog med mig Cornelis hem.

Alla de här dagarna, har varit fyllda. Fyllda av både glädje och sorg, ibland samtidigt, ibland har det varit mer av den ena känslan än den andra. Jag vet att jag skrivit om det förut, det här med att glädje och sorg hör lixom ihop, eller åtminstone kan samsas ganska bra. När Pappa dog 1991, 2 dagar efter fars Dag, 3 månader efter Hannahs födelse, hade vi begravning och dop med exakt en veckas mellanrum. När Mamma dog 2005, vakade jag hos henne sista natten, åkte hem under dagen, då storebror kom och bytte av mig. Den aftonen dog hon, och jag och Pernilla åkte till Göteborg på klassresa. Den dagen var jag kluven. Skulle vi åka eller inte? Jag beslutade mig för att vi skulle åka. 

Skillnaden mellan 2192 och 529 är att Paddys 2192 dagar kommer att ticka vidare, medans Cornelis 529 stannar på 529. Jag känner både glädje och sorg. Ena minuten mest glädje, nästa minut mest sorg och ledsenhet, och då rinner tårarna över. Det är helt ok tycker jag. Så måste det få vara. 

Klockan är strax efter 9, och jag ska göra den här dagen till den bästa dagen jag kan. Nu tar jag med Cornelis ner till vattnet. Det är varmt ute, solen skiner, fåglarna sjunger både för Paddy och Cornelis. 

Dag 2192, dag 529 ska bli en dag fylld med värda grejer. 

Hur skriver man? Vad säger man? Hur ska jag någonsin kunna berätta, eller beskriva det som händer nu? Varför gör jag det ens? Varför försöker jag skriva ner det jag/vi går igenom nu?  

Efter morgonpromenaden ringde jag världens bästa veterinär, Petra, i Piteå. Möttes av telefonsvarare att det var absolut fullbokat idag. Då skrev jag ett mail. Jag berättade att jag fattat ett beslut. Cornelis ska få somna in. 

Jag lastade Cornelis i bilen och åkte till RackArena. En sista gång skulle han få springa runt där, precis som han gjorde den där dagen för drygt 7 månader sedan ,när olyckan hände och han blev förlamad. Direkt jag släppte honom, sprang han iväg, mot agilitytunneln, genom, ut på andra sidan, såg hans happyface när han kom ut, rundade tunneln och kom tillbaka. Tårarna rann, tur att det regnade lite, då kanske han trodde att det var regndroppar i mitt ansikte. Vi busade, sprang, jag la mig platt på det geggiga gräset och tog emot hans slickar, kastade godis så att han fick leta .... vi umgicks, bara jag och han. När jag såg att han var så trött i högerbenet att det inte längre ville hänga med, lastade jag honom i bilen och åkte hem igen. Han har sovit djupt och gott i soffan, i princip sedan dess. 

I morgon kl 16.30 har vi tid hos Petra. I morgon kl 16.30 tar den här resan slut. Den här resan som inneburit såå mycket av både glädje och tårar, segrar, vinster, kämpande och nu .... nu har vi kommit till ändhållplatsen. 

"alla får Något"  Dr Åslunds ord ringer i mitt huvud. Ingens liv är för evigt här på jorden. Det gäller både människor och djur. Hux flux tar det slut. Tänker på den andfamilj jag körde ihjäl häromveckan. De var på väg att korsa Skelleftehamnsleden, när det hux flux tog slut. 

Cornelis, jag Lovade dig en sak. Jag lovade att kämpa så länge du inte hade ont. Alla vet att jag (och du) har kämpat. Petra sa idag: Du ska absolut inte döma dig själv.  Nej, det gör jag inte. Jag lovade Cornelis att kämpa, att jobba, att rehabilitera ,så länge han inte hade ont. Jag ser det absolut inte som att jag svikit honom, tvärtom, jag ser det som att jag håller mitt löfte. 

Resten av den här dagen ska jag fokusera på att jobba med mig själv, och min mentala styrka. I morgon vill jag vara ett starkt stöd för Cornelis. Jag vill kunna hjälpa honom över regnbågsbron på ett starkt och kärleksfullt sätt. Det sista han ser, ska inte vara en matte som brutit ihop och inte kan vara till stöd. Jag vill kunna vara den hjälpande, bärande, stöttande, även i morgon, precis som jag varit hela den här tiden.

Idag har vi haft en värd dag. Morgondagen ska jag fylla med så många värda grejer jag bara kan. Cornelis ska få simma i havet, äta gott och mycket (det älskar han) . Jag ska vara medveten om varenda Minut, ta tillvara varenda sekund. Jag ska fylla dagen med Värda grejer. 

Den här dagen är inte slut än, det finns många timmar kvar att fylla. Värt ska det va. 

Jag såg tecknen förra veckan, lite sådär subtilt. Sitter gärna vid soffan istället för att hoppa upp. Går lite långsammare, om än först, uppför trappan. Nu är det mer tydligt. VILL knappt gå uppför trappan. Sackar efter på promenader. Cornelis har ont. 

Det här är så hemskt, och så fruktansvärt, men samtidigt så har jag hela tiden sagt: Så länge han inte har ont. 

Nu har han ont. Han visar att han har ont. 

Vad gör jag NU?   En hund ska inte behöva gå på smärtlindring för att fixa vardagen. 

Nej. NEJ NEJ NEJ !!! Det skulle ju bara bli bättre och bättre!!!! 

Orkar inte skriva mer just nu. 

Lördag morgon. Det verkar vara uppehåll i regnandet, åtminstone ett tag. Igår regnade det hela dagen, och jag har hål i gummistövlarna. Trodde först att det bara var den ena, men det var båda. Nåja, jag ska laga med silvertejp, det gjorde jag på mina gamla åxå. Jag kastade dem när jag flyttade hit till Ursviken, tänkte att Ursviksbor kanske inte är lika toleranta som Bygdsiljumsbor .... men nu håller de flesta på att veta vem jag är, så nu kan jag köra silvertejp runt stövlarna utan att någon bryr sig tror jag .... fniss

Det har varit .... Mycket i slutet, minst sagt. Jag hoppas verkligen att kulmen är nådd nu. Det här kan bli dagen då allt vänder, eller åtminstone lugnar ner sig. Det vore oerhört skönt. 

Egentligen har jag inte tid att stå här i mitt supersöta kontor, klockan går oerhört fort märker jag, men jag har en kopp kvar att dra i mig innan det är dags att hänga upp morgonrocken på kroken och väcka hundarna. Igår fick Cornelis jobba på balansbollen en stund, plus massage, som han får varje dag. Jag har försökt komma i kontakt med Hundsimmet här i skellefteå, men jag vet inte ens om de håller igång än, får varken svar när jag ringer, eller sms:ar. Det är ju inte direkt varmt i vattnet ute än,så jag skulle gärna gå på hundsimmet ... få se om jag någonsin får tag på dem. 

Nä, nu har jag tagit en brejk och varit ute med hundarna. Dags att ta på sig några ögonbryn och dra iväg på klackeskojobbet. Ha en Fin och Värd Lördag allihopa!

Gomorron