Alla inlägg under mars 2017

Av maria tafvelin - 30 mars 2017 08:21

Idag fyller Paddy 8 år! 

 

 

 


 

Det blir nog en solorunda med honom före jobbet, kanske en revbenstårta till middag (för hundarna alltså) fniss


Igår, efter en 30 minuters morgonrunda, tog jag Kelly på en 40 minuters solorunda.

 

I tisdags, efter morgonrundan, tog jag Paddy på den 40 minuters rundan. Idag borde det rimligtvis vara Mollys tur ... men det är 7 minusgrader

 

Jag köpte mig ju en supersöt blender typ förra veckan. Jag gör en smoothie varje morgon. Den här är supergod, med banan, jordgubbe och blåbär, sen bara lite vanlijyoghurt :)

 

Nä, ska jag hinna nåt före jobbet så är det nog bäst att jag svarvar igång här. Ha en Fin torsdag! Fyll dagen med nåt värt!


Gomorron 


Av maria tafvelin - 28 mars 2017 08:35

Tisdag morgon. 0-gradigt, klarblå himmel och sol. Inne på andra koppen medans hundarna sover vidare i sängen, i vanlig ordning. 


Tänker på det här med beroende, hur det är att vara inne i ett beroende, och hur skönt det är att komma ur det. När man är inne i det, finns lixom inget annat. Det upptar större delen av ens tänk och dag. Så är det nog för alla som fastnat. Jag är glad att jag inte längre är fast i det. Fan, man la ju upp hela sin tillvaro kring matchdagar, hemma-borta-match, planerade utifrån detta ifall man kunde tacka ja till annat. Rent psykiskt så mådde man utifrån hur resultaten blev i matchen. Vid vinst lekte livet, vid förlust var man helt knäckt. 


Ja, beroende av den där jävla hockeyn alltså. Det är många år sedan jag rensade ut beroendet ur mitt liv, men jag kan snabbt sätta mig in i känslan, när jag läser vad mina vänner skriver efter en match, eller före en match, mittemellan två matcher osv. De vänner som fortfarande sitter fast i beroendet. 


Under 5 års tid missade jag inte en hemmamatch. Jo, många har suttit fast sååååå mycket längre än futtiga 5 år, jag vet. När Skellefteå AIK gick upp i elitserien, avgiftade jag mig och blev ren. Jag tyckte att det började kosta för mycket att gå på matcherna. Eller, det var väl så att jag hjälpt dem upp i elitserien och tyckte att : nu får ni fixa det här själva grabbar :)


Varför jag skriver om det här NU, är för att jag häromdagen såg att det skulle hållas en föreläsning, och att föreläsaren skrev om i dagordningen, pga match. Hen förstod nog att det kommer inte många när det är matchkväll, så bäst att stuva om lite, och berätta att man stuvat om JUST PGA matchen. 


I många år har ju Skellefteå uppträtt lite som Hela Sverige uppträdde när Ingmar Stenmark skulle åka slalom, på den tiden det begav sig. Hela Sverige stannade. Tänk .... det känns som om det var på stenåldern .... eller ja det var det ju åxå ... Stenmarks-åldern ... fniss ... 


Avgiftad, fri, Ren. Visst hejar jag på SAIK, absolut, men numer på ett lite mer lågmält sätt. 


Igår när jag kom hem från jobbet, stod en bukett blommor i en vas, utanför min ytterdörr

   

Så himla omtänksamt av Louise Ulander och hennes fartfyllda hund Mira <3 Tack snälla Fina!!


Nä, nu börjar det vara dags att hänga bort morgonrocken och väcka hundarna. Igår blåste det nåt så vansinnigt, men det verkar ha lugnat sig på den fronten. Det blir nog en alldeles underbar promenad :)


Ha en Riktigt Fin dag, Fyll den med värda grejer, smarta beslut och  några goda skratt om det går :)


Gomorron

Av maria tafvelin - 27 mars 2017 09:08

Nu har den börjat - perioden när man är brun om fingrarna, men vit om armarna, pga att man börjat kunna vara ute utan vantar, och solen har ju stått som spön i backen några dagar. Idag är dock inte en sådan dag. 1 plusgrad och snö serveras just nu. 


Igår blev det en rejäl morgonrunda i underbart väder. Mötte den här färgglada kvinnan med sin lilla pudel, som jag berättat om tidigare. Hon tyckte ju att hundarna skulle få hälsa på varandra, då, när jag kom med Eddie och de övriga, och hon med sin lilla pudel, som gömde sig bakom hennes ben. Jag avböjde. 


Igår när vi möttes sa hon: nä, kunde du inte ha kvar den stora?  Vem hon hunnit höra det av, det vet jag inte, och det spelar ingen roll heller. Jag berättade lite kort, och hon sa: Men, han hade ju så snälla ögon. 


Inget ont mot den här kvinnan, hon är så rar så det är inte klokt, men ibland kan jag uppriktigt förstå att det händer olyckor kring hundar på olika sätt, eller att många hundar är direkt felfostrade. Okunskap är ordet för att beskriva det. Det råder stor okunskap inom området hund, även hos hundägare. Jag menar inte på något sätt att jag är fullärd, absolut inte, det blir man aldrig, men man måste åtminstone VILJA lära sig något, ta reda på, Söka kunskap. Att ha träffat, och även ägt, olika raser, ger stor inblick i hur olika hundar kan fungera, bara med tanke på rasen och dess egenskaper. Tidigare har jag nog inte själv förstått hur stor skillnad det kan vara, utan tyckt: hund som hund, men så är det inte. För några år sedan, då jag skrev ihop eget material till vardagslydnadskurserna jag höll, tog jag åxå upp detta - Vad är din hund för ras? Vad har den rasen för egenskaper? Vilka behov måste få utlopp i den rasen, för att den ska må bra?  Jag tror att det är viktigt att tänka på. 


Paddy podenco, han har ett stort behov av att få springa som en idiot ibland. Kelly har ett behov av att få lära sig nya saker, Molly har ett behov av att få vara inomhus när det är dåligt väder, ligga i soffan och kura ... fniss. 


Nu är det dags att ta morgonrundan. Det blir rofyllt och skönt, trots snöfallet. 


Ha en fin måndag. Fyll den med nåt värt, och ta vara på den. Dagen alltså. 


Gomorron

Av maria tafvelin - 25 mars 2017 20:58

Vaknade först kring kl 5, men somnade om igen. Kl 7 tycktes jag ha sovit klart, så jag klev upp. Allt kändes som vanligt, ända tills jag tittade mot soffan, och hörnet där Eddie alltid sov. Då brast det och jag började gråta. Inte vrålgråt, utan en tyst, stilla gråt. 


Efter 3 koppar kaffe tog jag hundarna på morgonrunda. Det var nog egentligen först när jag kom ut på gatan, och gått ett par hundra meter, som lungorna fylldes med luft. Så mycket luft har jag inte haft i lungorna på flera månader. Varenda fiber i hela kroppen njöt av att kunna promenera utan att känna änglsan eller oro över att möta någon.  En känsla av total frihet spred sig i kroppen när jag efter att ha mött tre personer, 2 hundar, en cyklist och flera bilar ... och ingen av hundarna brydde sig det minsta om det här. De nosade lite på allt som tinat fram på trottoaren, pinkade lite här och där ... men i övrigt ... bara ... gick. Med så oerhört lätta steg gick vi en 40 minuters morgonrunda i solskenet. I slutet av promenaden mötte jag Pia-Maria. Vi stannade och pratade en liten stund och jag berättade för henne att det kändes så underbart att kunna ta en promenad med hundarna utan att vara orolig. 


Det är nog såhär att när man lever mitt uppe i det, i den där oron, ängslan, osäkerheten .... då blir den vardag, så till den milda grad att det nästan känns normalt. Jag kände verkligen på morgonrundan att jag tog beslutet i rätt tid. 


Kom hem, åt lite frukost (smoothie), städade lite .... men sen kunde jag inte hålla mig, jag kopplade hundarna och promenerade en timme till. Den största delen av den timmen log jag, inifrån och ut. En liten del av promenaden rann tårarna. Det kan inte hjälpas, och det är många tårar som inte hunnit komma ut ännu. Att måsta säga hej då till någon som funnits så nära hjärat ..... Det gör ont. 


Hem igen, lämnade hundarna och tänkte: Nu åker jag och köper nya träningskläder. Från 1:a April har jag aktiverat mitt kort på Friskvårdskompaniet. Halvsprang nerför  trappan, ut på gården, bort till parkeringen .... äh ... hade inte bilnyckeln i fickan .... vände, gick tillbaka. Förresten, undrar om tvättstugan är ledig ... gick in och kollade. JO ... jamen, då tar jag med tvätten ner, och kör igång. Det blir bara En maskin, det blir lämpligt. Upp, tog med tvätten, gick och startade en maskin .... upptäckte att jag lika förbannat inte fått med mig bilnyckeln .... fniss. Upp igen, hämta bilnyckeln , iväg till bilen .. NU kunde jag åka. 


Hittade bara träningsbyxor, ingen överdel. Jag vill INTE ha linne, och INTE genomskinligt. Då fanns det typ inget annat. Äh, det löser sig . Det är ju ett litet problem i världen ändå. 


Hem, tvättstuga, upp till hundarna ... upptäckte att det var HELT stopp i diskhon. Ok ... det har runnit undan lite kasst i slutet ... Silen vill inte ligga på plats, så det har åkt ner både det ena och det andra ... STökade bort i skåpet under diskbänken ... men herregud va mycket röt jag hade stoppat dit. Försökte få loss nåt rör där ... men kom lixom aldrig åt ... såg då att man måste skruva bort lixom ovanifrån ... stjärnmejsel ... hmm ... var ligger den?  .... jo, i bilen. Hallå hundar, ska ni med?   Jo , jag fick faktiskt ropa på dem där jag stod i hallen :)


Med stjärnmejseln i högsta hugg gick det ju alldeles utmärkt att leka rörmokare :)  så nu funkar allt perfekt. 


Igår ringde det från Interflora. 

- Hej, vi har blommor till dig, sa en glad kvinna

Där brast det för mig, och jag bara grät och grät. 

- oj, vill du ha blommorna, eller ska vi avvakta, frågade hon

- Nej, hulkade jag, jag vill jättegärna ha dem, men jag vill inte öppna dörren

- Men DET är ok, sa hon. Jag meddelar chauffören, han kan tvärplinga på dörren så vet du när blommorna kommit fram


Buketten var från fina Ulla. TAck snälla du för omtanken. En jättejättefin bukett som värmer mig lika mycket som solen, även idag. 

 

Annat som värmer lika mycket som solen

 

Till middag grillade jag idag

 


Den här dagen har verkligen innehållit ett brett spann av känslor. Glädje, tacksamhet, lugn, sorg, saknad, lite ilska gentemot omständigheter, men det är nog framförallt känslan av att jag tog rätt beslut. 


Rätt beslut är lika med Kärlek. 


Gokväll

Av maria tafvelin - 24 mars 2017 12:43

Fredag den 24:e mars. 6 plusgrader och strålande sol. 


Min dag började kl 03.45   Jag hade ställt väckaren på 04.00, men vaknade en kvart innan den startade. Oj så mörkt .... Oj så tyst. Jag hade redan bestämt att inte koka kaffe då, utan ta morgonpromenaden med Eddie först. Han blev nog något förvånad när jag, direkt jag satte ner fötterna på golvet, började klä mig, istället för att gå in på toa och hämta morgonrocken, för att sedan gå till köket och dra igång perkon. När jag klätt mig, gick jag bort till honom där han låg i soffan. - Kom Eddie, vi ska gå ut. Jo, tårarna rann, och rösten stockades, men det kändes helt naturligt. 


Det var kallare än jag väntat mig. Minus 9. Det var mörkare än jag väntat mig. Kolsvart. Men, det var väldigt lugnt ute, precis som jag ville. Jag ville ta en lång promenad med Eddie, utan att vi mötte någon, vare sig människa eller hund. En lugn, trivsam promenad där han kunde få stanna före en korsning för att pinka och skita, något jag i slutet inte velat skulle hända, då jag inte hade koll på om någon skulle dyka upp i korsningen. Det var så tyst. Nåt som jag gissar var tidningsbud, rusade motorn på bilen några gånger, och jag såg EN människa rätt långt borta ... hann tänka: Gå hem och lägg dig för tusan ... 

Ingen stress. Hängande koppel. Vi strosade efter gångvägen, som jag undvikit så länge nu, pga att det varit för smalt att möta någon. Jo, jag hann faktiskt få tanken i huvudet: Men ... om jag bara går ut med honom på nätterna, när ingen annan är ute..... men naturligtvis tänkte jag inte tanken ens till punkt. Men .... ibland hinner man tro att man VISST kan bygga ett slott av ETT ENDA HALMSTRÅ !!!  


Efter 45 minuter var vi hemma igen, och om jag inte frusit, kanske vi skulle gått ett tag till, men jag märkte att Ursviken lixom började vakna till liv då. Kanske de som jobbar på Rönnskär börjar tidigt?


Kelly, Paddy och Molly låg kvar i sängen när vi kom tillbaka. De trodde nog att det snurrat om totalt, när jag slet ut Eddie-stackarn så tidigt. 


Kokade kaffe, satt i soffan och strök på Eddie. 


Kl 7 gick jag en runda med de andra hundarna, medans Eddie var kvar hemma. Efter det var det frukost, det blev en smoothie. Började känna mig trött, men ville inte lägga mig för att sova en stund heller. Lekte med Eddie, lite kamplek .. och jo, hans tand kom åt precis vid nagelbandet på ena tummen, och det kom lite blod. Känns nästan lite bra att det kanske kommer att bli ett litet ärr där. 


När det var dags att åka till veterinären sken solen från klarblå himmel. Kom ut genom porten och såg två av grannarna komma gåendes från parkeringen till. JÄdrar, smet in i soprummet så att vi inte skulle mötas. Ville INTE att det skulle bli något som helst utfall, inte idag. Stod därinne och tryckte tills de gått förbi. Gick ut igen och skulle gå mot parkeringen .... då såg jag tjejen i porten längst bort stå och göra barnvagnen klar för promenad. Jamen, då låtsas jag jobba med lydnad, så hinner hon gå iväg, tänkte jag. Så, jag gav några kommandon till eddie ... med min svarta handväska hängandes i högerarmen. Tittade upp och såg till min fasa att tjejen med barnvagnen kom emot mig. Hon skulle kasta sopor!  Kastade mig mot dörren till hobbyrummet, låste upp, och stod där och tryckte tills hon kastat sina sopor, och sen gått iväg till gångvägen mot tunneln. Kusten klar, jag gick till bilen, öppnade bakluckan och Eddie hoppade in. 

Kom fram till veterinären. Inne i väntrummet, som är väldigt litet, satt en stor pudel. Vände i dörren, satte in Eddie i bilen igen, och återvände själv. Veteriären mötte, och sa: Jag kommer ut till bilen och ger lite lugnande, sen går vi in bakvägen, så slipper ni möta någon. Hon gav lugnande bara under skinnet, och inte i muskeln, just för att ger hon i muskeln, så gör det lite ont, och vi ville INTE att han, av någon som helst anledning, skulle hamna i stress eller affekt.Hon frågade lite om incidenterna som varit, och när jag berättat sa hon: Du gör helt rätt ska du veta. Det är så många vi får in här, där ägarna inte velat se signalerna i tid, trott att det skulle gå träna bort, eller att det var deras eget fel att de blivit bitna, sen väntar de tills hunden inte ens går att hantera för ägaren själv, och inte heller av oss. DET är inget bra avslut på ett liv, och ingen lätt sista stund. Det kändes ändå bra att hon sa så.  Vi gick sen in bakvägen, in i ett litet rum. Hon trodde att det nog skulle ta en halvtimme innan han var trött. Redan efter ett par minuter, la han sig ner. Då satte jag mig på golvet och tog hans huvud i mitt knä. 

När veterinären kom tillbaka, sov han. Jag hade  masserat den del av kroppen jag kom åt, smekt hans stora vackra huvud, gång på gång repeterat: Duktig kille, mattes duktiga kille. Tårarna rann oavbrutet, men jag gjorde som när Cornelis somnade in  - stålsatte mig. Det sista han minns, ska inte vara att jag bryter ihop. Det sista han minns, ska vara mina ord - Duktig Kille. Mattes duktiga kille. 


Veterinären kom in igen. 


Jag la mig bakom honom och höll om honom.  Sov Gott Eddie, mattes duktiga kille. 


Då jag kom hem, tog jag de andra hundarna på en promenad efter gångvägen. Det kom ett par bakom mig som sprang. Det kom en cyklist som swishade förbi. Jag log, och grät, på samma gång. Så oerhört skön känsla att inte vara nervös i dessa situationer. 


Paddy och Kelly ligger på balkongen i solen. Molly, hon tycker inte att solen värmer tillräckligt mycket än, så hon ligger på en bädd vid mina fötter. Tårarna rinner, men det får de göra. Jag ska låta dem rinna tills de är slut. De kommer inte att ta slut idag, säkert inte i morgon heller. Men det gör inget. Jag vet att jag gjorde det rätta, för mig, för andra människor, men framför allt för Eddie. 


Sov Gott Eddie, Mattes Duktiga Kille



Av maria tafvelin - 23 mars 2017 19:34

Jag vet inte hur väl ni känner mig, ni som läser min blogg. Jo, vissa av er känner mig väldigt väl, medans många kanske bara halkar in på bloggen för att jag är en nyligt inloggad. VAre sig ni känner mig eller inte. Tro mig. Jag har en väldigt, väldigt jobbig kväll framför mig. En väldigt jobbig natt, och en tung morgondag. Detta trots att jag själv valt det. Jag har tagit ett beslut, som jag VET kommer att göra så fruktansvärt, fruktansvärt ONT ... men ... jag har hamnat i den situationen att jag inte har något bättre alternativ. 

Att måsta ta beslutet att låta en hund somna in. Ni som känner mig, vet att jag gjort precis ALLT jag kan. Jag har vänt och vridit. Jag har jobbat, bett om hjälp, tagit hjälp, försökt, försökt igen, provat alla tips jag fått, använt all min kunskap, all andras kunskap. 


Att ta sig an en omplacering, är alltid en chansning. Jag tycker själv att jag är rätt så kunnig när det gäller hund ... jag har ju valt att inte ha någon mänsklig partner de senaste 7 åren, utan Bara fokuserat på hund. Jag har gått utbildningar, haft hundkurser, själv deltagit i hundkurser, läst, praktiserat ... LÄRT mig.   Som sagt. Jag tycker själv att jag är rätt så kunnig när det gäller hund. 


Jag har haft många hundar hos mig/oss. Grundflocken består ju av Mig, Kelly, Paddy och Molly. Vi har haft så många, både kortvariga gäster, och mer långvariga. Hur kortvariga gästerna än varit, har jag varit noga med att möta den hunden med respekt, krav och kärlek. Aktivitet, vila och gos. Jag har använt all den kunskap och känsla jag Har i mig, för att göra rätt, med ALLA hundar som någonsin kommit in i mitt hem. Jag har erbjudit, inte bara plats i soffa och säng, utan även aktiviteter som hunden kanske inte provat tidigare, eller vidhållit aktiviteter som hunden haft med sig sedan tidigare. 


Jag har haft många hundar bara över en dag, eller över en helg. Jag har träffat många hundar med sina ägare, ibland på kurser jag hållit, eller bara enstaka tillfällen. Många ägare har fått den hjälp och kunskap de behövde just då, vissa har INTE fått det, det ska jag inte sticka under stol med. Hoppas verkligen att de fick hjälp på annat håll. 

Jag har vid några tillfällen öppnat mitt hem för hundar, för en längre period. Några gånger har det visat sig direkt att jag inte trott att det skulle fungera, och då har hunden återvänt hem. Tyvärr är de hundarna döda idag. Vid ETT tillfälle föll det sig så självklart att han hörde hemma här. Cornelis. Åh som jag saknar den hunden! Tyvärr så hände en olycka, och trots att jag kämpade allt jag kunde, så gick det inte. Jag var tvungen låta honom somna in. 


Aladdin . En annan hund jag tog till mitt hjärta. Älskade hund, du var för trasig, det insåg jag rätt snabbt, och du lever inte idag. 


Eddie. Älskade, stora nallebjörn. Idag har vi gjort sådant du älskar - äta leverpastej, leta godis ute, dra kätting, gosa, mysa, leka kamplekar. Tyvärr slutade vår solo-kvällsrunda med att du gjorde utfall ... återigen. I morgon ställer jag väckaren på 4, för jag vill hinna ta en lång promenad innan vi åker till veterinären, en promenad där vi inte möter någon. En positiv, rolig promenad, utan möten. Inga andra, bara vi. Du och jag. 


Det är så fruktansvärt jobbigt och tungt, att återigen måsta låta en älskad hund somna in. Längre fram ska jag prata mer om varför, och vad jag från och med NU kommer att lägga stort engagemang vid, när det gäller hund. Och .. ja ... Hund är ju det jag lever. 



Av maria tafvelin - 22 mars 2017 09:22

Inatt har jag sovit riktigt dåligt. Igår hände en grej som jag fasat för en längre tid nu. Eddie bet en liten hund. 


Häromdagen hoppade han upp i ansiktet på en äldre farbror, och "stötte" . Tack Gode Gud att han inte använde tänderna.  Han gör ju faktiskt utfall, både mot vissa människor, samt hundar. Tidigare har jag kallat det: Han vill promt fram. Men ... det är ju utfall han gör. 


När jag kom hem från jobbet igårafton, kring halv 7, var det ju lite mörkt. På väg från parkeringen såg jag att vi mötte en tjej som bor i porten bredvid. Jag kortade kopplet som vanligt, och han går alltid nära då. Javisst, PRECIS när vi möts, så gör han utfall mot henne, trots att hon inte ens tittade på oss. I samma ögonblick ser jag i ögonvrån att en liten lurvig hund kommit ifatt oss, med kopplet slängande efter sig. Gläfste och hoppade upp mot Eddies ansikte, och han bet direkt. Bet och tryckte ner hunden i marken, morrade från djupet av sin bröstkorg. Tack Gode Gud att jag hade stryplänken på honom, så jag drog åt det jag orkade, ströp tills han släppte. Nu hade två barn i 8-års-åldern hunnit fram, det var de som varit ute med hunden när den slet sig. Pojken plockade upp kopplet och sprang. - Vad heter du, var bor du, ropade jag, jag ville ju veta hur det gått för hunden. Pojkarna var nog både chockade och rädda att jag skulle ge dem en avhyvling, för de sprang för allt de var värda. 

Jag var i chock själv åxå, samt hade ont i knät, tydligen ramlade jag rakt på knät vid nåt tillfälle. Pinkade Eddie, gick upp med honom, kopplade de andra hundarna och gav mig ut för att leta reda på pojkarna och lilla hunden. Jag hittade inget så till slut gick jag hem, skrev till några på fb som bor här i närheten. Efter bara några minuter blev jag sammankopplad med ägaren till hunden, och ringde upp. Hon bad om ursäkt, hon såg det som att det var hennes fel, då hon släppt ut hunden tillsammans med gossen. Hunden hade några skrapsår, svullen och rispad över ena ögat, samt någon fler svullnad, men inga djupa sår som hon kunde se. Det var nog tur att hunden var av modell VÄLpälsad. 

Den här gubbjäveln jag mötte häromveckan, ni minns han som sa att jag skulle avliva Eddie, att jag aldrig skulle få ordning på honom, att jag skulle måsta börja ha munkorg på honom .... hade han rätt?


Som sagt. Jag har sovit väldigt dåligt inatt. grubblat. Hur fan ska jag göra? VAD ska jag göra? 


Nä, nu måste jag väcka hundarna och gå ut. Jo, lite nervös är jag över att ta ut alla samtidigt, det ska jag villigt erkänna. Hur hade det gått om jag haft alla med mig igårafton? Nä, ska slå bort såna tankar, men det mal i mig. Blir nog en kort pinkrunda, sen en runda med de andra. Eddie fick sig en rejäl solorunda igår, där han faktiskt fick vara lös och springa, samt leta godis. Idag är det de andras tur. 


Förresten, nåt att fnissa åt trots allt: När jag skulle åka på jobbet igår, mötte jag Eivor, som bor i våningen under. 

- Men, ska du flytta från oss, sa hon

- Eh ... nä, svarade jag

- Jasså, du hörs ha varit och tittat på ett hus säger de 

- Ehh ... nää... jag har inte varit och tittat på nåt hus

- Men vars får folk allt ifrån, skrattade hon

- ja, säg det, hahahaha


Så, nä, jag har inte tittat på nåt hus, och ska i nuläget inte flytta :)  Men fnissar lite när jag tänker på hur folk lixom sätter ihop egna sanningar utav .... ingenting. Men, de kanske tycker att det är en värd sysselsättning, vad vet jag :)


Gomorron

Av maria tafvelin - 21 mars 2017 09:19

Tisdag morgon. 1 plusgrad och grått ute. Det ska visst snöa idag sägs det. Det blir bra, för det blev lite för hårt ute på isen, det behövs lite mjuk snö på den :)


Igår åkte jag ner på stan och gick in på Björkis före jag började jobba. Jag köpte 2 selar till Eddie, en nomesele och en vanlig spårsele typ.  Kände att jag var något ostadig, men hoppades att det skulle rikta upp sig innan det var dags att börja jobba. Det gjorde det inte, men på något sätt fixade jag arbetsdagen ändå. Det var meningen att jag skulle åka hem till Hannah och Robban direkt efter jobbet, men jag kände mig i det stadiet att det var bäst att åka hem, fortast möjligt. En kort runda med hundarna, sen var det soffläge resten av kvällen. En liten sväng till alltså, skovet är visst inte riktigt över än. 


Idag ska jag sitta på kontoret en stund, för att försöka lära mig det nya affärssystemet vi har skaffat. Det blir lite av en utmaning :)


Nä, hög tid att hänga bort morgonrocken och väcka hundarna. Två timmar innan jag måste åka till jobbet, och de timmarna ska jag fylla med promenad och träning med hundarna. Ha en Bra Dag, gör nåt värt av den!


Gomorron

Presentation


Ny blogg, men det är fortfarande jag. Min blogg handlar om min vardag med jobb och hundar. Låter kanske trist, men det händer grejer varje dag. Jag ventilerar tankar, känslor, samhällsfenomen och annat som intresserar mig. Välkommen!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9 10
11
12
13 14 15
16
17
18 19
20
21 22 23 24 25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se