Fredag morgon. 10 grader och strålande sol. Mot aftonen ska det börja regna. Idag har jag en hel del att göra, men hinner jag inte, så finn det ju en dag i morgon åxå. 

Igår när jag kom hem från jobbet hände något som gjorde att jag blev riktigt rädd. Öppnade ytterdörren och Theo, Paddy och Molly kom störtande. Hann få hjärtsnörp när inte Kelly kom. Hörde då att hon hoppade ner från sängen, men när hon kom till hallen så vinglade hon ... trodde först att hon halkade, men sedan ramlade hon omkull, rakt på sidan, benen rakt ut. Hon försökte kliva upp, men ramlade igen. Det såg faktiskt ut som att hon var yr. Jag kastade mig ner på golvet och tog henne i famnen. Höll henne och sa: det är ok, det blir bra...  Ställde mig upp, höll henne fortfarande i famnen ... hon tittade på mig hela tiden och tryckte sig nära. Efter en stund ställde jag försiktigt ner henne på golvet, ena framtassen vände sig som när det är något neurologiskt fel. Efter några sekunder vände hon dock till tassen igen och hon verkade som vanligt. Det blev ingen promenad, utan bara ner på gården för att pinka. 

Jag börjar förstå att det här kan vara början till slutet, men jag VILL inte. Jag ska ge medicinerna en chans, det här att öka hjärtmedicinen. Jag vet inte hur länge jag ska ge det en chans. Kanske inte ska låta henne gå igenom flytten till Boviken?  Ja, jag blir ledsen när jag tänker på det, men jag måste ju ändå skissa upp någon form av plan, för Kellys skull. Jag måste bibehålla någon form av kontroll, och fatta de beslut som måste fattas. Det är min skyldighet. 

Igårkväll tog jag fram en påse kantareller ur frysen. Det ska bli kantarellpaj till middag tänkte jag. Men ... nu är det morgon, jag ska sparka av mig tofflorna, hänga bort morgonrocken och väcka hundarna.  Det blir kort morgonrunda med hela högen, sedan blir det solorundor. Ha en fin fredag. Gör nåt värt av den. 

Gomorron