Tisdag eftermiddag. 11 grader, halvmulet men möjligtvis uppsprickande, ganska blåsigt. Det här blir det längsta och tyngsta blogginlägget jag någonsin skrivit. 

I  morse, på morgonrundan, la sig plötsligt Kelly på sidan, benen rakt ut. Ytterligare ett "anfall". Jag tog henne i famnen och gick raskt hemåt. Väl hemma, hade anfallet inte släppt, utan hon fortsatte "krampa". Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. De andra hundarna var som iglar på henne, på ett sätt jag i efterhand skulle tolka som: men UPP med dig!!! på ett rätt så... bestämt sätt. Snudd på aggressivt. Jag bestämde på stående fot : Nu är det Nog. 

Släppte in de andra hundarna. Bar ner Kelly till bilen, väl nere ringde jag veterinären. 

- Det är bara jag här, jourhavande, och jag är precis på väg ut ... Har en tid 15.15  Ringer dig om jag kommer ifrån tidigare. 

Beslutade mig för att  ... ja inte vet jag. Inte gå upp i lägenheten igen i alla fall. Ringde jobbet och sa att jag inte kommer (världens bästa bemötande, världens bästa jobb)   Sedan kom det glasklart till mig : Vi åker till skogen utanför Örviken, där vi spenderat SÅÅÅ många timmar! Lade in Kelly på passagerarstolen och körde mot skogen. Hon var medtagen. Jag höll hela tiden en hand på henne. Tårarna rann, men jag försäkrade henne om att det skulle bli  bra. Jag till och med Lovade! 

Fantastiskt väder. Solen sken, vindstilla. När vi kom fram öppnade jag passagerardörren och tog henne i famnen. Jag bar henne och sa flera gånger: Ser du Kelly, ser du var vi är, så himla fint!  Efter en liten stund satte jag ner henne så att hon skulle få kissa. Då såg jag att hon verkade glad över att få vara där. Hon nosade, kissade, sprang för egna ben. Inte i vild galopp som i vanliga fall, utan mer stillsam trav, men DET var MER än jag kunde begära. Hon såg dock så himla glad ut att jag började filma. Solen sken ... det här var ett helt magiskt ögonblick, en magisk stund. Ett sånt där tillfälle när tiden på något sätt står stilla. Tårarna rann, då jag visste att , trots att hon såg glad ut just DÅ ... måste jag släppa taget. Anfallet bara timmen innan sa mig att det var dags. 

Bara 25-30 meter efter att jag slutat filma ....

Stannade hon ... vände om och kom långsamt emot mig med huvuddet sänkt. Jag satte mig ner, när hon kom fram frågade jag henne om hon behövde vila. Hon ramlade ihop på sidan, med benen rakt ut ... ytterligare ett anfall. Jag tog upp henne i famnen och började gå mot bilen. I det ögonblicket ringde Pernilla, jag beskrev situationen och att jag skulle ringa veterinärstationen i Ånäset. Jag vill och kan inte vänta till 15.15 Kelly ska inte måsta vänta. 

Ånäset sa: Kom direkt. 

Ringde upp Pernilla som sa: Jag kommer. 

Hannah var ensam på jobbet, så hon kunde inte komma. 

Jag styrde direkt mot Ånäset. Tårarna rann. Handen på älskade Kelly som tittade upp på mig. Under 7 mils bilfärd hinner man inte tala om för någon hur mycket man älskar någon, och hur fin den är ... men jag gjorde mitt alllra bästa. Jag ville att hon skulle höra hur fantastisk hon alltid varit. Min älskade Kelly. Min älskade, älskade Kelly <3

När jag kom fram till Ånäsets veterinärstation ringde jag in och sa att jag var på parkeringen utanför. Jag hade bett att de skulle komma ut och ge den lugnande sprutan ute i bilen, då Kelly blev så uppjagad och rädd därinne. Det var inga problem. 

Det underbara bemötandet ... jag kommer aldrig att glömma den medkänslan jag fick. Kelly satt i mitt knä ... veterinären gav sprutan i nacken, och jag tror inte ens att Kelly märkte det. 

Några minuter gick, hur många har jag ingen aning om. Jag smekte Kelly och talade om för henne hur fantastisk hon är, och har varit under alla år jag känt henne. Jag klarade inte av att prata så långa stunder i sträck, för gråten tog överhanden ... men jag vet att jag hann säga att jag älskar henne, och att jag alltid gjort det. 

Pernilla och Mattias kom ... Pernilla dök upp gråtande vid bildörren ...   Kelly hade börjat somna, och få svårt med andningen, så det var dags att gå in. Vi möttes upp direkt vi kom genom dörren. 

Kelly. Det kommer aldrig att finnas någon som Du. Aldrig. Vi har haft ett så starkt band, redan innan du Kom till mig den 3/2 2010   Jag minns det som om det var igår, när jag mailade Malin, som skötte placeringen av henne ... jag frågade hela tiden om hur hon var, hur hon mådde ... som om jag vore 13 år ... fniss ... kan faktiskt fnissa åt det nu ... jag var ju ändå vuxen?

  Jag längtade så mycket efter henne ... Ni kan aldrig ana hur mycket och hur hårt jag tänkte på henne. Det här är de foton jag fick innan hon kom till mig

Så ... redan innan hon kom hade jag tänkt så hårt på henne att  ... såhär i efterhand, var våra själar ihopbundna. Jag har SÅ många gånger sagt att det här är "one in a lifetime hund" . Så är det, och så var det. Ni som känner mig, och ni som följt mig ... ni vet vad vi hade. 

När jag kom hem idag. När jag kom hem med Kellys koppel och tomma halsband. När jag kom hem idag efter att ha genomgått det svåraste jag någonsin gått igenom ... då mulnade det. Det blev knallgrått och började blåsa. 

Det var meningen. 

Kelly valde att sova i soffan inatt för att inte oroa mig. Solen lyste för att ge oss en sista härlig dag i skogen. Allt blev så fint som det kunde bli. Det känns Värt. 

Tisdag morgon. 2 grader och klarblå himmel. Den där blåsten som rasat, har blåst förbi och det ser helt fantastiskt ut när jag kikar genom fönstret. 

Jag tycker inte att jag brukar påverkas av fullmåne, men inatt måste den ha varit fullare än någonsin, för jag har knappt sovit alls. Nåt så oerhört lång natt det har varit! Kelly valde dessutom att sova i soffan efter att ha hoppat ner några gånger från sängen för att hosta. DET har inte hänt många gånger på de snart 9 år jag haft henne, att hon väljer att sova i soffan. Kanske var den största anledningen till att jag knappt har sovit.  Tur att de andra tre ville ligga nära i alla fall. Theo ligger så nära att det verkligen känns som att man har ett ryggstöd ... fniss. 

Igår efter jobbet, kom Hannah och Robban hit. Då skulle hatthyllan upp. Nu visade det sig att mina borrar var mer eller mindre värdelösa, så det blev bara ett hål. Jahapp. Vi får ta det en annan kväll. Men, de hjälpte mig att tömma förrådet (hade ju sparat det som skulle kastas, i förrådet. Resten har jag kört till Boviken)  Så ... tillsammans med alla gamla golvlister, gamla bänkskivan och en hel del annat skrot, blev det en full bullbuss till återvinningen.  NU kom jag på att jag ju faktiskt drömde om det där inatt, så en stund sov jag i alla fall. Jag drömde att en ur personalen på återvinningen kom till mig på jobbet. Han sa:

- Du .... de här böckerna du kastade på återvinningen, lade du i fel binge. Det blir böter. 

25000 i böter fick jag. 

Ikväll ska jag försöka fixa lite andra saker, som att sätta upp gardinstången och lite annat småfix. I morgon hoppas jag att Hannah och Robban har tid att komma med en bra borr, så vi får upp hatthyllan. Behöver nog hjälp med att baxa ner änglatrumpeterna och få in dem i bullbussen och frakta dem, tillsammans med några kartonger jag packat, till Boviken.  Änglatrumpeterna kapade jag ner igår afton, så att jag kunde få in dem i köket. 

Nä, klockan går. Bäst jag sparkar av mig tofflorna, hänger bort morgonrocken och väcker hundarna. Tur att jag inte kört iväg kartongen med vantar och mössor ... fniss.  

Ha en underbar dag! Ta tillvara på den och fyll den med värda grejer!

Gomorron