Hur vill du att människor ska uppfatta dig? Om du VILL att människor ska uppfatta dig som generös, glad, optimistisk, omtänksam, rak, tydlig, pålitlig .... då måste du åxå BETE dig så. Känner du igen resonemanget? Jag har pratat om det x antal gånger faktiskt. Jag har, det senaste halvåret ungefär, rannsakat mig själv ordentligt. Jag har ställt mig själv den frågan, och jag har ärligt svarat mig själv. Hur ÄR jag egentligen? Hur Beter jag mig? Hur vill jag att andra ska uppfatta mig? Beter jag mig på ett sådant sätt att man KAN uppfatta mig, sådan jag tror att jag är/vill vara?

Vad är egentligen meningen med livet? Är det vettigare att förändra sig själv, än att stånga skallen i väggen för att förändra andra? Vill jag lösa konflikter, eller vill jag bara ha rätt, till varje pris? Är jag SVAG om jag ber om ursäkt, trots att jag inte hade fel? Blir jag svagare  och mindre trovärdig om jag släpper prestige och blottar strupen? MÅSTE jag hålla fast vid principer jag skapat pga tidigare erfarenheter, både i uppväxt och dåliga erfarenheter? Vad VILL jag med mitt liv, relationer till människor? VEM ÄR JAG, VEM VILL JAG VARA?? !!!

Såja, det var några av frågorna jag ställt mig själv, nu kommer vi till svaren :) Det är NU det börjar bli kul och intressant. 

Som alla vet (som följt mig ett tag) så skar det sig rejält mellan mig och mina fd arbetsgivare. Till största delen handlade det inte ens om mig och dem, men det skar sig i alla fall. ORDENTLIGT. Jag ska inte alls sticka under stol med att jag kände mig oerhört illa behandlad, kränkt, sårad, ledsen, besviken, upprörd, arg, ilsken, bitter ... osv. För ca ett halvår sedan började jag se på mig själv med andra ögon. Visst, jag har (hade) många bra sidor, som jag alltid haft med mig, men ... det kändes ärligt talat inte helt ok att leva vidare i agg, bara för .... principsak egentligen. Typ - Kränk mig och jag kommer att hata dig för evigt. Den devisen har jag på något sätt levt med hela livet, eller åtminstone sedan jag blev gammal nog att känna mig kränkt. Tänk att man måste nästan hinna bli 50 innan man inser att det inte alls ÄR så. Det BEHÖVER åtminstone inte vara så. Det bestämmer jag ju själv. Jag tjatar ju på ER varje dag om det här med val .... att man själv väljer ... NU har jag börjat leva som jag lär :)

Om vi nu återgår till vad som händer NU, så är läget följande: 
Jag kontaktade min fd arbetsgivare via pm på facebook. Jag skrev från hjärtat att jag saknade henne, och att det kändes onödigt och fel att vara ovänner resten av livet, pga något som egentligen inte hade med oss två att göra. De få incidenter som inträffade, där jag fortfarande hävdar var fel av dem/henne, kan jag faktiskt stryka. Det ÄR inte hela världen. Jag MÅSTE inte gå runt med den bördan resten av livet, om jag inte vill. Jag VILL inte det. Hon svarade, vi pratade i telefon, vi redde ut de här två årens "agg" som vi väl knappt förstår någon av oss att det blev så stort. Eller, det är nog fel uttryckt, men att det skulle skada oss båda så mycket, när det inte MÅSTE. 

Jag sträckte alltså ut handen och bad en bön om försoning. Jag kan kröka min nacke och be om ursäkt. Jag är kapabel om att sudda mina vassa kanter för att lösa konflikten istället för att leva vidare bara för att få Rätt.  

Jag har alltid sagt till barnen, när de var små - Man är ALDRIG bättre, ELLER sämre än någon annan. Det är hög tid för mig åxå att inse det på allvar. Jag är inte alls bättre än någon annan. Inte sämre heller, men definitivt inte bättre. Jag är på Väg. Jag är på väg att bli den människa jag VILL vara. Jag skulle nog kunna sticka ut näsan och säga att jag är på GOD väg. 

Det krävs mod att Be om förlåtelse. Det krävs styrka att förlåta.

DET är svaret, lite kortfattat, för er som undrat hur det kommer sig att vi är vänner på facebook igen. 

Ps. Laddaren till telefonen jag köpte idag, passade inte. Ds.

Tjing så länge

Slutade jobba kl 7 i morse. Jag jobbade över lite, för det var sjukt mycket att göra, och jag  ville inte lämna Pernilla ensam i det HAV av jobb som fanns kvar när jag egentligen slutade. Igår körde Pernilla och Mattias ett 19 timmars arbetspass, så jag kände att den trötthet JAG upplevde, var som en fjärt i världsrymden i jämförelse. Nåja, kl 7 stämplade jag ut och åkte hem, mötte vårfåglarnas kvitter och karavanen med bilar som var på väg TILL jobbet. 

Upp och hämta hundarna för en morgonpromenad, och sen stupa isäng kl 8. Vaknade kl 11 och har nu druckit mina tre koppar kaffe. Jag måste in till stan idag och köpa en ny laddare till telefonen, då den andra helt enkelt bestämt sig för att lägga av, det var ett jädra meckel med att få igång ladderiet inatt.  

Jag inser att den där tanken om att ta en sparktur idag, kan jag lägga ner direkt. De har sandat nåt så fruktansvärt, så det finns inte en möjlighet att få fart under medarna. Nåja, vi får pyssla med annat. En långpromenad kanske. Men, ska jag hinna det så är det nog bäst att jag kryper ur morgonrocken och sätter igång dagen. 

I afton kommer jag att skriva det jag inte känner att jag hinner skriva nu. HUR kommer det sig att jag är vän med fd arbetsgivaren igen? VEM tog första steget? Har ilskan bara försvunnit? VEM har bett VEM om ursäkt?

Ha en sällsynt bra fredag, även om det är den 13:de :)

Gomorron