Direktlänk till inlägg 7 januari 2015
Den dikten skrev jag för 20 år sedan. Den finns i boken jag skrev som kom ut 1995. Den känns plötsligt väldigt aktuell, och jag lägger in den här, speciellt till min vän som just nu lever i ett fullständigt vacuum.
Att sakna ord ... när man inte hittar orden ... inte vet vad man ska säga ... när orden känns futtiga och betydelselösa i sammanhanget .... När man blir tyst för att man är rädd att välja Fel ord ... så tror jag att man ska tänka att INGET man säger, kan någonsin kännas värre än vad vännen just nu går igenom. Inget! Du KAN inte krossa vännens hjärta med "Fel" ord. Hjärtat är redan krossat. Vad du än använder för ord, så är det helande. Så tror jag att det är. Det är inte orden som betyder något i det läget. Det är rösten. Din röst.
Jag har flera vänner som går igenom tuffa saker idag, och jag tänker på dem. Jag önskar att jag kunde laga trasiga hjärtan, men det kan jag inte. Det enda jag kan göra, är att använda mina ord, min röst.
Gomorron.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|