Onsdag ... jamen, eftermiddag typ ... eller, afton kanske passar bättre. 2 minusgrader och molnigt. Har varit för trött för att blogga på morgonen några dagar. 

Ibland ter sig livet ... på ett annat sätt. Ibland ändrar man fokus och perspektiv. Ibland sätter man sig ner och verkligen begrundar livet, såsom det varit och såsom det ÄR, både för en själv och för andra. Jag skrev ju i måndags att det pågår ett sökarbete här i Boviken, efter en kvinna som varit försvunnen sedan i lördags. Hon är fortfarande inte hittad. Polis, Missing people, hela byn, plus fler, har ställt upp för att leta denna kvinna. Just nu känns det som att det bara är JAG som INTE varit ute och letat. Nu är det inte så att jag har dåligt samvete över det, men jag vill måla upp bilden över hur många som faktiskt kämpar därute för att hitta den här kvinnan. Hon heter Carola

Carola är 53 år. Hon har familj. Hon har av någon anledning, som vi inte vet, försvunnit från dem. Hon är saknad och hon eftersöks, inte bara av polis och Missing people ... I morse ringde min vän Moa till mig. Hon och hennes rottis Jokk, är ju utbildade inom hemvärnet, och de var på väg till Boviken, hade blivit utkallade för sök på Carola. 

Carola bor inte här i Boviken, hon bor i "grannbyn" Kåge, men hennes bil hittades ute på en lägda här i Boviken, några hundra meter från där jag bor, i lördags morse. Hundratals människor har, via missing people, i ur och skur, dag och natt, letat efter Carola. Hon har inte hittats ännu. En av hennes döttrar publicerade detta brev

https://norran.se/nyheter/artikel/kanslosamma-brevet-fran-dottern-till-forsvunna-carola-snalla-mamma-kom-hem/jdmm2d0j

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Just idag känns det som att det spelar ingen roll vad jag lagade för mat på jobbet, det är inte viktigt, just NU. Det som är viktigt just NU är Carola. Jag mår bra, Pernilla, Hannah, Otto, hundarna ... ja, även Robban och Pehr mår bra. DET är ju självklart viktigast, men ... just nu känns det som att jag lägger mitt fokus på Carola. 

När jag kom hem från jobbet, kopplade jag hundarna och tog en promenad. Eller, det började redan när jag svängde av från avfarten upp mot Boviken. Redan där fanns bilar parkerade efter vägen. När jag kom upp till korsningen i byn, där jag svänger höger för att rulla de sista 300 metrarna till mitt hus, stod ca 5-8 personer, med reflexvästar och pannlampor och studerade vad jag gissar var en karta. Tårarna började rinna, av respekt för deras enorma kämpande och vilja att inte ge upp. Rullade in på min gård, gick in, kopplade hundarna, tog på reflexvästen och gick ut. Räknade till 48 bilar som stod parkerade längs vägen, från mig , förbi bönhuset(som är samlingsplats för missing people och polisen) och hur många bilar som stod inne på parkeringen på bönhuset, det vet jag inte, men det var fullt. Det var som att vandra i en film .... hundar som skällde, som förmodligen varit ute på sök ... en tjomme kom och gick , och hade såååå velat säga: Åh vad ni gör det bra! ... men ... jag hade ingen röst... tårarna satte lock för rösten. 

Kom hem efter promenaden, gav hundarna mat ... 

Uppdaterar ständigt Norran, för att se om hon ändå inte är hittad, Carola. Men ... nej. 

Julen står för dörren. Covid står åxå där. Livet är just nu, för oss alla, väldigt annorlunda. Skrämmande. 

Nåt värt, kan i dessa tider vara - en bamsekram, att höra rösten från någon man älskar ett facetimesamtal... eller åtminstone ett sms, att veta att de man älskar mår bra. 

Så är det just nu.