Måndag kväll. 18 grader och rätt så mulet. Sol upp 03.13 och ner 22.11

Jag hade inte tid att blogga i morse. Jag klev upp, kammade till  mig lite, gick ut med hundarna, sedan gick jag ut i supersöta lilla trädgård och plockade lite ärtskidor, fixade en sallad... det var det sista tillägget till den lunch jag tog med mig till Vinbärsskäret Tåme. Pernilla, Pehr och Otto är i stugan och jag skulle dit och bjuda på lunch :) 

Otto tog emot mig ute på vägen utanför stugan

- Hej mommo!

- Men HEJ Otto!

Tanken var att vi skulle åka på Byske havsbad och cykelbanan, men regnet hängde i luften... och droppade faktiskt stundvis, så vi gjorde annat. Jag och Otto spenderade en del tid inne i husvagnen, som används som sovstuga. Den lilla toan förvandlades till fängelse, och vi turades om att vara tjuv och polis. Ibland fick man som tjuv komma ut och äta pizza och dricka kaffe ... fniss.   Plötsligt blev det glasskiosk av alltihop och jag fick gå på utsidan medans Otto öppnade ena fönstret och sålde glass. Underbart med fantasi!! En stund i min bil blev det, där han fick vrida på nyckeln, han älskar det <3  Det blev en del fotboll på altanen åxå... men Pernilla fick ta över en del av fotbollen, jag fick sätta mig ner och vila och titta på. Vi hann även gå in i stugan och spela spel :)

Efter lunch var Otto sugen på att sparka boll igen, så vi gick ut jag och han. Det började dock regna en del, så vi gick in.. men då kom han på att vi kunde ju vara i husvagnen och leka tjuv igen :)  

Klockan tickade och det var dags för mig att åka. Jag skulle träffa läkaren på vårdcentralen i Byske kl 13. Kramade och vinkade av dem och åkte iväg. 

Kapitel läkarbesöket:

Efter att ha pratat ett tag lyssnade läkaren på hjärta och lungor. Jag misstänkte att han hade nåt att säga om lungorna, för det tog en välda tid, och jag fick ställa mig upp från sittande, så att han skulle få lyssna igen. Kontentan av hela besöket blev att jag har remiss skriven för lungröntgen, då han misstänker vätska i lungorna. Kanske därför jag så lätt blir anfådd, får blodsmak av att cykla en bit, och har ett helvete att gå i skogen? Men, det var inte den stora chocken. När jag berättade om tröttheten och hur slut jag blir så fort sa han:

- Jag tror inte du vet hur sjuk du varit. Ditt system har gått igenom något väldigt svårt. När du var som sjukast koagulerade blodet innan de fick ut blodet ur dig, och de var tvungna att stoppa droppet, då det inte gick in i kroppen. Du kommer aldrig att bli som förut, kommer aldrig att bli lika pigg som du varit, eller Aldrig var kanske inte rätt, men det kommer att ta år. 

Hörde jag rätt?  Jag vet att läkaren på medicinkliniken där jag låg, hela tiden sagt: Maria, det blir bättre. NU först fattar jag .... jag blir nog bättre, men kanske aldrig helt bra. DET kändes tufft. 

Loggade nyss in på försäkringskassan för att kunna ladda ner läkarintyget och skicka det till försäkringsbolaget. Läser bland annat:

Vid undersökning så verkar hon trött. Svaga andningsljud på höger sida. Lång rehablitering förväntas. 

När jag skulle lämna vårdcentralen följde läkaren med mig ut till väntrummet (skulle aldrig hittat ut annars) .. och sa : OM det blir för jobbigt där i augusti, så hör du av dig. Jag svarade, så att typ hela väntrummet hörde:

- Jag hoppas jag aldrig behöver se dig igen, men tack för idag!  Med ett leende givetvis, och han skrattade. 

Ok. Nu vet jag att jag kanske inte ska cykla tills jag får blodsmak... jag ska avvakta lungröntgen. Det kan finnas helt naturliga förklaringar till varför jag blir anfådd så snabbt. Jag får gilla läget helt enkelt. 

Men ... så himla värd dag jag haft. Jag har varit mamma, mormor, typ svärmor, tjuv, polis, fotbollsspelare, kartläsare ... Ottos underbara leende och skratt etsas fast i mitt inre. Tack för idag <3