Efter jobbet åkte jag hem, tog ut alla hundarna på en kort sväng i duggregn. Smårumporna uppskattade inte promenaden sådär jättemycket, utan blev glada när vi kom hem igen. Jag lämnade dem hemma, lastade Paddy och Cornelis i bilen för avfärd till RackArena. Planen var att de båda skulle få rusa och leka en stund .... främst Paddy, som jag inte kan ha lös för riktiga springaktiviteter någon annanstans. Visst, han kan vara lös på gården, men jag vill ibland att han ska få springa, helt planlöst, i full kareta, och DET kan han verkligen göra på RackArena. Cornelis fick hänga med för lite fys tänkte jag. Jag har medvetet inte kört några Nw-övningar med honom på några dagar, utan ville att han skulle få fokusera på annat. På RackArena kan han få apportera tennisbollar. Skjuter iväg en boll med racket en bra bit, han hämtar, och måste leverera bollen till mig, sätta sig vid min sida och invänta signal för att få hämta nästa boll jag skjutit iväg. 

Allt gick bra i säkert 30 sekunder. Jag drog iväg en tennisboll medans Paddy rusade runt, runt som en idiot, helt planlöst. Cornelis tog sikte på bollen och sprang iväg. Paddy gjorde en svag sväng i full fart och tänkte nog göra en volt för att springa tillbaka .... helt plötsligt ser jag Paddy springa in i sidan på Cornelis. Cornelis skriker som en stucken gris, men försöker springa framåt mot bollen. När han märker att bakbenen inte hänger med, kastar han sig tvärt om, och börjar springa mot Mig, bara med frambenen, med bakbenen släpandes bakom sig. Vid det här laget hade jag börjat springa mot honom, och den här synen kommer att förfölja mig så länge jag lever. Cornelis springande mot mig, bara med frambenen, med bakbenen släpandes. 

Det här varade ju bara en bråkdel av en sekund, sedan var jag framme vid honom. Han hade slutat skrika. Jag lyfte upp hans bakdel rakt upp och tänkte - vad fan gör jag. VAD FAN GÖR JAG !!!!    Paniken och chocken hade redan fått grepp om mig, men när man är ensam i en sådan situation, måste man ta sig samman och tänka efter. Jag lyfte upp Cornelis i famnen, kommenderade Paddy Fot, och gick till bilen. Lyfte in Cornelis där bak, men ville inte riskera att Paddy gjorde illa honom, så jag satte Paddy i passagerarsätet, sen körde jag. Fram med telefonen, ringde djurkliniken och lämnade meddelande om vad som hänt, och att jag var på väg

Efter bara en minut ringde djurkliniken upp - kom hit direkt.

Jag skakade och grät .....   behöver hjälp tänkte jag. Jag kan ringa både Hannah och Pernilla, de ställer upp på en sekund. Valde att ringa Hannah, som ju jobbar i centrala stan

- Jag är på väg till veterinären med Cornelis, han har krockat med Paddy och är lam i bakdelen. 

- Jag möter upp hos veterinären, svarade Hannah

Kom till vet. Parkerade. Hannah ombesörjde om att ta ut Paddy från Passagerarsätet och sätta honom där bak, medans jag bar in Cornelis. Vi fick komma in på ett rum direkt. Han fick en spruta smärtstillande och det gick hur bra som helst. Däremot, när de skulle ge en spruta lugnande inför röntgen, så blev det tvärnit. Å va han skrek!  Till slut var den i alla fall insprutad. 

Jag hade stått i en dryg halvtimme och hållit upp hans bakkropp .... armen hade domnat bort och svetten lackade. Då kom Hannah in i rummet, tog av mig mössan, bytte av mig i att hålla upp honom ... och han somnade. 

De bar iväg honom på röntgen och vi fick vänta. Till slut blev vi inkallade till röntgenrummet. De hittade inte något på röntgen och då finns det två alternativ. Endera är det diskbråck, som inte syns på vanlig röntgen, eller så är det "tillfällig förlamning" som försvinner inom 24 timmar. Det ska dock behandlas som diskbråck med rätt stora mängder kortison till att börja med. 

Skjutsade hem Hannah, fick låna deras stora bur att ha Cornelis i inomhus, så att han inte försöker hoppa upp i soffa och säng .... hem, lasta ur bilen, bära upp buren, bära upp Cornelis ....     Har suttit och haft Cornelis nära mig i soffan, där även Molly hållit sig nära. 

Det här känns fruktansvärt och jag är nog ännu i chock, även om jag fått både telefonsamtal och pm från människor som delat sina erfarenheter, och då känns det mer hoppfullt. 

Tack snälla ni, allihop som stöttar på olika sätt. Jag uppskattar er oerhört mycket!!!   

Nu ska jag ta ut de andra hundarna, sen bära ner Cornelis på gården. Jag är så trött så jag håller på att gå sönder. Sånt här tar på krafterna, minst sagt. 

Nu håller vi tummarna för att det går över inom kort!!  

Gokväll