Det är hög tid att summera dagen, gå igenom allt det positiva en sista gång innan man kryper under täcket. Det är helt fantastiskt egentligen, hur många gånger man kan glädjas åt positiva saker. Hur många gånger som helst faktiskt, det beror ju bara på hur många gånger man tänker på det :)  Om alla ägnade mer tid till att tänka på det positiva som faktiskt finns, och mindre tid till det negativa man ändå inte kan göra mycket åt, så skulle fler människor vara gladare :)

Efter en förträfflig dag på jobbet, blev det thai-lunch med Pernilla och Mattias, och sedan hem till hundarna. Först en kort pinksväng med hela bunten, sedan tog jag ut Kelly på en solorunda. Idag kom de nya halsbanden jag beställt åt dem, med led-belysning. Superfina. Kelly fick ett rött, Molly ett orange och Paddy ett blått. 

Efter solorundan med Kelly, tog jag Paddy och molly på en duorunda, och avslutade promenerandet med en solorunda med bjässen

Lugn och fin promenad, ett lugnt och sansat hundmöte, men däremot mötte vi en man som ... ja ... jag vet inte hur han tänker riktigt. Jag har mött honom förut, och han säger alltid nåt korkat. Förra vintern mötte jag honom när jag varit ute på isen med hundarna. Samtidigt som jag klev över kanten från isen och upp på gångbanan, möttes vi, samt ett annat par. 

 - Hon ska ställa upp i vindelälvsdraget med de där, sa han åt paret och pekade på mina hundar.

- Med de där, undrade paret och tittade på mig. 

- Nä sa jag, nåt sånt har jag aldrig haft i tanken ens. 

En annan gång sa han: 

- Man ska vara rädd om det man har däruppe, och ha mössa på hjärnan. 

Till saken hör att jo, jag var utan mössa, jag hade pannbandet på mig. En av de enkla anledningarna är att jag har så sjukt lätt att svettas, och det var inte så kallt den dagen. Hade nästan lust att säga: Det verkar inte hjälpa hjärnan så mycket .... fniss ... men jag lät bli. 

I alla fulla fall, jag mötte honom när jag var ute med bjässen. Hunden gick nära mig, lugnt och fint. Tror ni inte att gubben kör fram näven och ska klappa honom på huvudet. Jag blev helt paff. 

- aj, ropade han, inte får du använda tänderna. 

Va, sa jag, nafsade han? 

- nä ... men jag vet ju hur hundar är. Särskilt de som ska bli älghundar, som den där. 

Ok. Nu förstår jag till fullo att det inte står riktigt rätt till. Han lever nog i en lite alternativ värld möjligtvis. 

Nä hörrni, kvällspinket är avklarat, både för mig och hundarna, så nu återstår bara att öppna balkongdörren och krypa i pymmen, för att sedan ta riktning mot sängen. Har jag berättat att jag dödat en blomma? Den stod för nära balkongdörren nån natt när det var lite kallare. Nåja ... shit happens. 

Summan av Kardemumman blir: Jag har haft en superbra dag, hoppas att du åxå har haft det, och att du lyckats få ihop många positiva små saker att stoppa i minnesasken :)

Gokväll

Då var det tisdag morgon. 1 plusgrad och den lilla snö som fanns härutanför har regnat bort. Så vanvettigt trist. 

Igårkväll var det avslutning på vardagslydnadskursen med Paddy. Vi skulle gömma en sak i ett rum, så att hundarna fick söka. De flesta gömde en leksak, men eftersom Paddy är sådär måttligt imponerad av leksaker, så fick jag gömma en liten plastbytta med godis istället. Paddy ÄR inte den mest kaxige, självsäkra kille som finns, det visste jag sedan tidigare, men att han var så "mammig" det var faktiskt nåt nytt. Han sprang in en repa och nosade, men när han inte hittade kom han tillbaka till mig. Jag sa åt honom att söka igen, han sprang ett varv till, sen såg jag att han blev stressad, han kom tillbaka och pinkade en skvätt på golvet. Jag gick några steg in i rummet, men han sprang bara korta varv, sedan pinkade han en skvätt igen. 

Vad beror då det här på? Varför blir han stressad och "mammig" i just den här miljön? I övrigt under kursen, har han aldrig visat de här tendenserna, fast då har han aldrig direkt blivit anvisad att jobba självständigt heller förstås. Det är ju typiskt, ni som hängde med i gamla bloggen vet ju att jag vid två tillfällen, med ett års mellanrum, varit på "prova på" på hundkappbanan i stan. Tänkte att det skulle passa honom perfekt .... men det blev lite samma sak där. Han sprang några meter, sen tvärvände han och kom tillbaka till mig. 

Det är nog mest när han får syn på vilt, som han inte behöver min hjälp, för då jädrar kan han springa själv. 

Tänk att avslut alltid ska kännas trist och lite svårt. Eller ... kanske inte alltid, men i alla fall oftast. Vad är det då som gör att de flesta avslut känns trista? 

- jag gissar att det är när de positiva sidorna tar slut. Ta kursavslutet nu. Det känns trist att vi inte ska fortsätta träffas, både gruppmedlemmarna och instruktören. När man känner att man får något positivt ut av någonting, så vill man ju gärna att det där positiva ska fortsätta. Det positiva är en stark drivkraft, och då kan det vara att det är positivt, inte BARA på grund av ... jamen ta hundkurseriet som exempel. Det är inte BARA själva hundkursen som känns positiv, utan gemenskapen i gruppen tex. 

Ett ... ska jag kalla det STORT avslut som jag gjort, som jag fortfarande kan tänka på, är sista gången jag hade cirkelträning med gruppen i Bygdsiljum. De flesta i gruppen hade hängt med på mina träningsideér några år, och troget kommit, en del säsonger flera gånger i veckan. Det blev en särskild sorts gemenskap, och det var sorgligt faktiskt, när det tog slut. Vad som känns kul när jag tänker på den träningsgruppen, är att de fortsatte. De träffas en gång i veckan och kör cirkelträning fortfarande, och det känns så himla kul att veta. 

Oj ... här glömde jag skriva klart, och gick ut med hundarna istället :)

Nu ska jag fixa frukost, ge hundarna mat, och sen är det bara att kamma till luggen och åka på jobbet :)  Ha en bra dag! Kom ihåg att fylla den med nåt värt :)

Gomorron